Jag är rädd. Kroppen värker och hjärtat gör sitt bästa för att spränga bröstkorgen på mig. Alla tankar växer till orimlighet. Ångestens oförnuft får allt större proportioner och får både kropp och själ att krampa ihop.
Jag skulle behöva en hand som jag kan få sticka in min hand i. Få känna någon annans värme. Få höra någon annans lugna trygga andetag. Kanske skulle det få mig lugnare. Kanske skulle det få min ångest att minska. Men det får jag inte veta. Inte i natt i alla fall.
Har nog aldrig känt mig så ensam som just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar