Jag tvekade. Jag visste inte om jag skulle ta ett steg framåt eller om jag skulle stanna kvar där jag var.
Att gå framåt innebar ovisshet. Jag visste inte vad som väntade. Hur det såg ut. Hur det skulle kännas.
Det var inget alternativ att gå bakåt - även om jag egentligen ville göra det. Där visste jag i alla fall vad som väntade för jag hade varit där förut.
Att stå still var det mest lockande alternativet. Jag visste vad jag hade. Samtidigt fanns rädslan där. Rädslan att fastna. Att sluta utvecklas. Att bli mossig.
Jag kände hur vinden tog tag i mig. Rufsade om mitt hår och det fick mig att kippa efter andan. Någonstans långt borta hörde jag hur något rullade längs med gatan - fick fart av vinden och dess framfart.
Plötsligt när jag står där i mörkret känner jag hur en hand läggs på min rygg. Jag vänder mig om för att se vem som stört mig i min ensamhet, men det är ingen där. Märkligt. Jag kände det så tydligt. En hand som strök mig över ryggen och jag märkte att min osäkerhet minskade. Jag kände hur jag fylldes av förtröstan och tillit. En tro på framtiden.
För även om jag inte vet vad som ligger framför mig - så vet jag en sak. Jag är inte ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar