Vi hade kollegie idag på morgonen. Vi är fyra stycken och jag valde faktiskt att vara ärlig om hur jag mår. Att det inte är så himla bra. Att jag är känslig för stress och att jag har svårt att hitta ord och hålla koncentrationen.
Jag bad att de skulle hålla uppsikt över mig. Att hjälpa mig att säga nej. Att inte lägga saker på mig. Att lyssna på mig och respektera min profession.
Nämnde för en annan att jag hade svårt att sova och att läget inte är så bra. Fick nyss ett sms om att jag MÅSTE komma åt orsaken till varför jag inte kan sova. För tabletter hjälper ju inte. De tar ju bara bort symptomen.
Vad gjorde detta i mig? Jo, jag fick ytterligare dåligt samvete för att jag mår dåligt och söker hjälp. Att jag ska klara av detta själv och inte ta hjälp. Det jag kan förklara är att jag måste kunna sova för att kunna ta tag i orsaken till varför jag inte sover.
Jag har ju en miljard och tusen tankar och känslor i mig. Saker som skapar ångest så fort jag ska sova eller vaknar. Hjärnan går igång på en halv sekund. Det är saker som jag kan göra något åt på dagtid, men just nu är läget så pass illa att jag inte har den koncentrationen eller orken. För att jag inte sover ordentligt.
Det är fascinerande hur en del i sin kärlek istället bara gör det värre. För personen gjorde det av omsorg. Jag vet det. Men det finns inte den förståelsen för att det inte faller så väl ut. Och skulle jag tala om det - att det istället får mig att må sämre, så blir den här personen till ett offer. Jag får höra att "allt jag gör/säger blir bara fel. Jag ska inte säga något".
Det slutar med att jag tröstar den andra...
Det var likadant förra gången. Precis likadant. Noll insikt och förståelse. Aktivera dig. Sitt inte bara hemma. Gör inte så mycket. Vila. Men vila inte för mycket. Berätta inte för folk att du mår dåligt. För tänk om de skulle prata om dig. Vad skulle de tänka och tycka.
Det är svårt det där. Hur man ska hantera de som vill väl, men som inte fattar att det blir så fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar