Så sitter jag här än en gång. Med datorn framför mig. Försöker samla tankarna och känslorna till ord.
Det går sådär.
Jag mår inte bättre. Snarare tvärtom. Jag mår faktiskt sämre än på länge.
Har varit ledig från jobbet i helgen och har tillbringat två dagar hos ett par goda vänner. Min gamla pastor och hans familj. De som var ett enormt stöd när jag var sjuk och som hjälpte mig tillbaka till tron och kyrkan igen.
Jag behövde komma bort. Eller kanske snarare komma hem till någon.
Jag har känt mig trygg. Lugn. Hemma.
Jag har skrattat. Pratat. Gråtit. Andats. Sovit.
Jag har funnits i en familj där jag kände mig som en av dem.
Dagarna har varit som ett enda stort andningshål.
Pratade länge, länge med frun i huset igår. Vågade vara helt ärlig. Berättade allt om alla symtom. Oron. Ångesten. Sömnlösheten. Bristen på tålamod. Yrseln. Skakningarna. Koncentrationsproblemen. Osäkerheten.
Jag satte ord på min rädsla. På sorgen som finns. Saknaden efter någon att leva med.
Tårarna kom och jag satte ord på rädslan. Rädslan att hamna i det bottenlösa igen. Problemet är bara att den rädslan gör att jag hamnar där igen. Jag skjuter undan alla känslor. Vägrar låta mig känna efter och det enda som händer då är att känslorna sköljer över med enorm kraft. För när jag väl låter känslorna komma fram så har det gått för långt.
Jag lovade ordna läkartid idag. Ångesten fick mig att skaka. Insåg att jag inte skulle klara av att ringa. Det var likadant förra gången.
Åkte istället förbi när jag var på väg hem. Fick en tid nästa onsdag.
När hon frågade vad jag sökte för kom tårarna. Det fick mig att inse att det har gått mycket längre än jag själv trodde.
Nu hoppas jag bara att det inte har gått för långt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar