Hon måste...

Blickarna fanns där - redan från början. Hon var inte så medveten om dem och det kanske var tur. För hon satt där. Stilla, på ett gammalt cykelställ satt hon. Händerna låg i knäet och hon var helt innesluten i sig själv. Lite för mycket skulle en del säga. "Ja du förstår hon är inte riktigt som alla andra". Man nickar, men man har ingen aning om vad som skulle vara den stora skillnaden. Hon är ju också en människa - eller hur?

Plötsligt reser hon sig upp, tittar rakt framför sig och så börjar hon att gå. Sakta till en början, men alltmer beslutsamt. Efter bara några steg märker man att det går hål på den där bubblan som har inneslutit dem under så lång tid. Den har funnits där och ingen har ifrågasatt dess existens. Men nu gick hon bara. Ett litet hål till en början blir till slut flera små hål och äntligen! FRIHET!

Den unkna gamla luften har ersatts av den fräscha luft som hela tiden funnits utanför. Hon sträcker sina armar upp mot luften, lägger huvudet bakåt och tar ett så djupt och långt andetag att man riktigt tror att hon inte kommer att andas igen. Luften fyller hennes lungor, ut i blodomloppet, ger liv i kroppen och till slut andas hon ut igen genom en enda lång lycklig suck. Sedan börjar det om.

Vad var det hon var så rädd för? Just nu känns rädslan främmande, som att den aldrig funnits där. Men osäkerhetens tvång har påverkat henne så länge att det finns kvar ett uns av tvivel hos henne. Hon vet inte om den någonsin kommer att försvinna. Hon vet bara att hon måste våga gå.