Livlina

Av någon anledning sitter ångesten kvar i mig. Den envisas med att påverka mig och jag blir helt låst. Koncentrationen sviktar. Hjärtat slår så hårt i bröstet på mig att det skapar huvudvärk. Jag biter ihop käkarna och drar upp axlarna. Som om jag vill skydda mig själv.

Jag vet bara inte vad det är jag ska skydda mig emot. Vad det är som vill mig illa. Vad det är som skapar oro i mig. Jag ser inget mönster och jag kan heller inte se något samband. Jag vet bara vad det är jag känner.

Det är tungt vissa stunder. Väldigt, väldigt tungt. Jag koncentrerar mig på varje andetag i ett försök att lägga fokus på något annat än oron som härjar i mig.

Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft min livlina. Som andas åt mig när jag inte orkar andas själv. Som håller mig vid liv när jag knappt orkar själv. Alla skulle behöva en sådan livlina.