Jag har inte varit så aktiv här på bloggen i sommar. Jag vet det. Men jag har mått ganska så bra. Jag har varit borta mycket och jag har inte haft behov av att skriva här.
Men de senaste dagarna har ångesten börjat kännas i kroppen. Jag skakar, har svårt att sortera mina tankar, hjärtat sitter i halsgropen och jag känner mig konstant stressad. Jag har ont i kroppen, fryser och det susar i mig.
Kryper ihop i min korgfåtölj, sätter mig i solen som skiner in igenom mina stora vardagsrumsfönster. Har ro att sitta där i tio minuter. Sedan orkar jag inte. När jag reser mig upp svartnar allt och jag måste hålla mig i för att inte falla ihop.
Vet inte varför ångesten påverkar mig så mycket. Vet inte varför det händer just nu. Jag har mått så bra i sommar. Känt mig lugn. Älskad. Glad.
Trots att jag är påverkad av ångesten nu, så känner jag mig älskad. Det har jag inte gjort förut. Då har ångesten gått hand i hand med att jag trycker ned mig själv. Så något har hänt. Jag tror att Gud har hänt.
Jag önskar innerligt att jag inte ska bli så här påverkad. För det märkliga är att trots att jag ser och förstår att det är min sjukdom som tar över - så sjunker jag ändå. Det stör mig. Jag vill inte att det ska vara så.
Men jag måste kanske acceptera det. Kanske acceptansen gör att det blir lättare att hantera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar