Med jämna mellanrum blir jag smärtsamt påmind om min sjukdom - depressionen. Den tar all logik och allt av vettigt tänkande och tar över hela min själ. Det märkliga är att jag kan förstå att det är depressionen som ger mig alla tankarna, men jag har ingen kraft att stå emot dem. Jag sväljer dem med hull och hår och accepterar det faktum att jag är sjuk och att jag aldrig kommer att bli frisk. För det är vad jag tror när allt är som mörkast.
Jag vet att det är få förunnat att ha en människa i ens närhet som för några ögonblick kan agera som ens hjärna. Jag har min. Idag när all ångest tog över skickade jag ett sms till honom där jag skrev precis som jag kände. Fick till svar att han var på kurs i kyrkan men att han hade sagt till dem att jag hade en dålig dag och att de hade bett för mig. Och lagom som jag hade fått det meddelandet inser jag att tillvaron hade lättat sedan en knapp timme...
Gud hör helt enkelt bön. Jag kan inte se det på något annat vis än så. För så som jag har mått idag - det brukar inte gå över av sig självt.
Nu har jag mått ok i ett par timmar och jag känner mig till och med lugn. Ångesten är minimal och jag tackar Gud för att Han är god och för att Han inte överger mig. Och samtidigt ber jag en bön att även du ska få känna av det som jag känner. För jag vet att ni finns som vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar