Livet och alla miljoner känslor tog över min kropp och själ och spelade ett spel med mig. Ett spel där jag inte kunde reglerna och jag var bara en oförstående och viljelös pjäs.
Vidrigt var det. Riktigt, riktigt vidrigt...
Det var länge sedan jag sjönk så enormt. Utan förvarning dessutom. Jag fick ju panikångest på jobbet för ett par veckor sedan, men det gick relativt snabbt att återhämta mig ifrån det och jag var så glad att det vände. Då hände det. En stor, äcklig käftsmäll som golvade mig totalt.
Jag satte på mig leendet, jobbade och var som vanligt. Men inombords dog jag. Det var som att hela mitt inre bestod av tusentals skärvor som skavde sönder min själ. Så till den milda grad att jag inte visste hur jag skulle orka.
Det skrämmer mig lite att jag fortfarande kan må så vansinnigt dåligt. Eller det skrämmer mig rejält om jag ska vara ärlig. Jag tyckte ju att jag mådde rätt så bra...
Fast egentligen gör jag ju det. Mår bra alltså. De bra stunderna är betydligt fler än de dåliga och det är jag oändligt tacksam för. Gud är god som aldrig lämnar min sida. Han har sett till så att jag har vänner i mitt liv som älskar mig och som lyfter upp mig när det behövs. Som lever åt mig när jag själv inte orkar. Som andas åt mig när jag själv inte orkar andas.
Det kanske är så här det är att leva med ångest. Livet fungerar rätt så bra, men så ibland dyker den upp - sjukdomen. Ångestsyndromet...
1 kommentar:
Jag brukar använda Taizésången "Herre hör min bön" (eller Stesolid för den delen. Ibland funkar det till och med att bara veta att de finns i väskan, Stesoliden alltså...)
Herre hör min bön, Herre hör min bön.
Svara mig när jag ropar.
(sjungs två gånger och känns på något sätt varmt i själen)
Kramar
/Helene
Skicka en kommentar