"Tack för att du är så ärlig och öppen med din sjukdom".
De orden fick jag höra idag och det värmde ända in i hjärtat. Det var som att jag för första gången förstod att mina ord har betydelse för någon annan.
Ni är flera som har kommenterat här på bloggen och även skickat sms - men det var som att jag var mottaglig först idag.
Jag har aldrig tänkt att jag ska gömma att jag har en depression - jag ser ingen anledning till att göra det. Självklart berättar jag det inte för alla och även om jag är utlämnande här på bloggen så håller jag ändå på att vara privat. Jag tycker det själv i alla fall.
Men när jag fick den där responsen att mina ord och min öppenhet betyder något för någon annan, det var först då jag insåg att det inte är så vanligt att man är ärlig om det här. Trots att depression räknas som en folksjukdom så talas det väldigt lite om det. Det är som att det inte är riktigt okej att vara sjuk i det. Särskilt inte om du är kristen. Då ska ju allt vara på topp.
Men för oss som inte mår så bra då? Hur ska vi hantera tystnaden?
Öppenhet och ärlighet kanske. Att på ett sätt "tvinga" människor att möta oss som har ångest. Att berätta om det och visa på att helt vanliga människor kan bli sjuk.
"Hej, jag är en helt vanlig människa och jag har en depression".
2 kommentarer:
Så fint du skriver. Fint och klokt. Ofta är det nog inte att det gör ont för oss att berätta om hur det är utan för att omgivningen kan ha svårt att hantera det som vi tystar ner våra sjukdomar. Men jag tror ändå att öppenhet är oerhört viktigt, precis som du fick bekräftelse på här!
Varm kram
Jag tror det jag med, Sara. Att det är responsen man är rädd för. Hur det ska tas emot och hur folk tittar på en efter att de vet.
Kramar om!
Skicka en kommentar