Sömnlös

Jag har en känsla av att det kommer att bli en sömnlös natt. Klockan är tio i ett och jag är trött, men ändå inte. Det pågår en märklig konflikt i mig och har gjort det de senaste dagarna. Jag känner av Guds närvaro på ett sätt jag inte har gjort på länge. Den närvaron gör mig lugn. Den gör mig trygg. Den får mig att tro på något bättre. 

Samtidigt är jag orolig. Uppe i varv. Så fort jag stänger av allt runt omkring mig märker jag av alla tankar - alla känslor. Hjärtat bultar i halsgropen och inget jag gör hjälper. Oron finns kvar. 

Det är när jag mår så här som det är meningen att jag ska få hjälp av sömntabletterna, men jag vill inte ta dem längre. Jag mår inte bra dagen efter... Samlar på mig enorma mängder vätska i kroppen och framförallt fötterna och fingrarna svullnar upp och det spänner i dem. Jag vill inte det. Jag är tillräckligt tjock ändå. 

Som det är nu längtar jag efter trygghet, efter stabilitet i mitt liv. Samtidigt undrar jag vad som kommer att hända den dagen allt har fallit på plats. Kommer jag känna mig lugn då eller kommer det vara något annat som pockar på min uppmärksamhet? 

Jag vet inte hur jag ska hantera den konflikt som pågår i mig. Hur jag ska ställa mig till alla känslor som yr omkring. Mitt inre känns som ett slagfält. Det spänner, river och bränner i bröstet på mig. Sammandrabbningen får hela mitt jag att skaka. Allt känns osäkert och jag känner mig mer ensam än på länge. Samtidigt känns Gud närmare än på länge. Blir inte klok på den motsägelsefulla sanningen. 

Jag avskyr alla förfrågningar. Alla frågor. Jag drar mig undan och undviker sammanhang. Håller mig för mig själv - där ingen kan störa eller vara påträngande. Jag får panik på ljud. Telefonen skapar ångest och jag väljer att inte svara alla gånger. Jag blundar och efter bara ett par minuter är ångesten styrande igen. 

Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här och jag avskyr när jag låter så här gnällig. 

Förlåt...