Det är studenttider nu. I grannkommunen var det student i fredags, där jag jobbar är det student i morgon och i kommunen där jag bor är det på fredag. Var och varannan människa har firat eller ska fira någon som tar studenten.
Det får mig att minnas tillbaka till min studentdag. Hur vi var tvungna att hålla oss dämpade eftersom skolan låg på sjukhuset. När jag under avslutningsceremonin skulle sjunga och trodde att det var något fel på mig eftersom det var några som skrattade i bänken. Hur jag vrålade av lycka efteråt när jag mötte familjen.
Det är femton år sedan jag sjöng om studentens lyckliga dar... Ibland känns det som att det var igår men på samma gång är det en evighet sedan. Det har hänt så mycket sedan den där junidagen 1995.
- Två år på bibelskola
- Ett år i församling
- Ett halvår i hemtjänsten
- Första panikångestattacken
- Ett och ett halvt år arbetade jag på sjukhus
- Flytt till Stockholm och läste två år på folkhögskola
- Tre år på musikhögskola
- Flytt till hemorten
- Började på alla eviga mammavikariat
- Ångest
- Depression
- Vidbrändheten
- Sjukskrivning
- Arbetsträna
- Mår ganska ok
Och där är jag nu. På ett sätt kan jag känna att jag har lyckats - jag har skaffat mig en utbildning. Men många gånger känner jag att jag har misslyckats. Jag lever ensam och har alltid gjort det. Jag har inte träffat någon man att leva med. Jag har inga barn. Jag har inte ens ett seriöst förhållande bakom mig. Ett längre dejtande har jag med mig, vi träffades på nätet och när vi väl träffades och omständigheterna var bättre så funkade det inte. Jag kanske var lite dramatisk och avslutade det hela för tidigt - jag vet inte, men vi var inte på samma plats i livet och jag mådde inte bra av relationen. Så jag sade tack och hej.
I höst är det återträff för högskolan - jag vet att jag har skrivit om det tidigare och jag har mer eller mindre bestämt mig för att inte åka. Att bli jämförd och granskad - jag orkar inte det. Inte som det är nu och förmodligen inte då heller.
För ett par år sedan var det återträff för oss som gick ut nian samtidigt - jag gick inte då heller. Jag orkade inte med att möta alla frågor om vad som har hänt sedan sist och hur mitt liv såg ut. Jag hörde av mig och sade att jag var sjuk. Det var jag väl på ett sätt också för ångesten var vidrig den dagen.
Märkligt hur känslorna kan sitta i kroppens minne. Bara jag skriver om det gör att oron ökar i mig. Händerna skakar och jag känner hur hjärtat sitter i halsgropen. Så märkligt...
Men i många fall mår jag ganska så bra i dagsläget. Jag jobbar den här veckan, sedan har jag semester. Eller arbetslös kanske är den rätta benämningen. På måndag ska jag gå ner till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande. Senast jag var det var 1999. Då fick jag ingen hjälp av dem - då ordnade jag jobb själv. Har en känsla av att det blir samma nu. Om det inte hade varit för försäkringskassan hade jag förmodligen struntat i att gå dit. Men eftersom jag är sjukskriven till 1 juli så måste jag göra det. Anmäla mig alltså.
Jag har för övrigt börjat med en gammal huskur - jag dricker äppelcidervinäger varje morgon. Jag har så sjukt mycket vatten i kroppen och framförallt händerna och fötterna märks det på. I förrgår glömde jag bort att dricka och då tyckte jag det var värre än på länge så någon nytta verkar det i alla fall göra. Märker också att dagen efter att jag har tagit en insomningstablett så är det mera svullet. Så nu försöker jag strunta i de tabletterna och även komma ihåg att dricka det.
Usch, jag känner mig inte så välmående idag. Det känns som att det snurrar lite väl mycket tankar och känslor i mig och det blev ett inte särskilt muntert inlägg, men det är det här som rör sig i mig just nu och jag behövde få det ur mig.
Kram på er alla!
1 kommentar:
Två människor som inte känner varandra, du och jag, men ändå med så många beröringspunkter - även i olikheterna.
Även för mig återkommer årliga händelser som sätter tankarna i gungning. Studentdagen, födelsedagen, julhelgen, och nyårsafton är några.
Funderingar över var tiden tagit vägen, och över vad som hänt sedan förra gången tankarna gav sig till känna...nästan alltid med samma nedslående svar, och känsla.
Inte heller jag har gått på de återträffar som varit, av precis samma skäl som du berättar om. Jag vill inte, och framförallt orkar jag inte med känslan av att behöva försvara mig själv, och det sätt på vilket mitt liv utvecklats - vare sig det är av fri vilja, eller utanför min påverkan.
Känslan av att vara misslyckad gör sig ibland alltför starkt påmind...
för så känns det att inte leva tillsammans med någon, att inte ha barn...att inte klara av att klistra fast ett leende, och säga att allt är bra och fint och livet leker och bankkontot svämmas över av siffror.
Men vad innebär det att vara lyckad...och vad är lycka...är funderingar jag ofta har.
Lycka är det i alla fall i n t e att stanna kvar i en relation som trycker ner, och gör måendet dåligt. Tack och hej, måste på längre sikt vara ett bättre alternativ...för vem vet, plötsligt kanske det står en människa bakom något hörn och bara väntar på att få se vilken underbar människa du är. Om inte, har du i varje fall inte brukat våld mot ditt hjärta och din själ...och med den vetskapen kan ensamheten kanske vara mindre tung att bära.
Precis som du, ska också jag så småningom träda genom dörren på Arbetsförmedlingen.
Lite krångligt lär det bli, med många frågor, då jag blivit uppsagd men troligen erbjuds fortsatt anställning. Det erbjudandet kommer jag att vänligt men bestämt tacka nej till, för att ge mig själv en möjlighet att hitta åtminstone några av de för mitt liv nödvändiga och sedan länge saknade pusselbitar.
Jag tänker lämna det invanda och kasta mig ut i det okända, utan något som helst skyddsnät i fråga om jobb, eller social tillhörighet.
Ny stad och nya miljöer...
Så kan jag inte göra, säger de flesta i min omgivning, och frågorna har alltid ett gemensamt inslag...varför?
Lätt att svara på, men mycket svårt för andra att förstå. Det handlar om liv...att leva!
Från hjärtat varma hälsningar!
Peter
Skicka en kommentar