När jag är bland folk vill jag åka hem.
Och när jag är hemma så vill jag va bland folk.
Hur svårt ska det egentligen va? Jag förstår det inte själv, men ibland har jag sådana dagar. Inget känns ok och oavsett sammanhang så känns det fel.
Idag på mötet så mådde jag inte så jättebra. Eller jag kände redan när jag var på väg ut till bilen att det var nåt skumt på gång. Och när jag sitter i bänken i kyrkan och jag vänder på huvudet så snurrar det - riktigt, riktigt mycket. Och när vi står upp på första unisona sången så måste jag hålla mig i bänken framför - bara för att känna mig säker. Och det är då jag märker att jag är helt skakig. Ungefär som när jag förra hösten jobbade för mycket och kroppen sa ifrån. Det är som att musklerna inte orkar.
Messade en del med L under mötet - han undrade om det kanske var Guds närvaro som gjorde att jag kände som jag kände och jag vet inte riktigt. Jag vet verkligen inte vad det var. För resten av dan har varit mer eller mindre likadan. Inte att jag skakat, men jag har haft en tillvaro som har snurrat. Som förut hos Veronica - hon hällde upp dricka i sitt glas och när jag kollade på kolsyran som skummade till så snurrade det.
Det är som att kroppen reagerar på stress men jag har inte nåt direkt att känna stress över nu. Jag har fått ihop schemat så pass mycket som jag kan och det känns jättebra med gymnasiet så jag förstår inte. Kanske kan va att en massa känslor sköljer över mig i efterhand... Jag vet inte.
Och egentligen kanske jag inte måste förstå. Jag kanske bara helt enkelt ska ta det lugnt och lita på att Gud har allting i sin hand - för det har Han ju.
Nu ska jag ta mig själv och min snurriga tillvaro och gå och sova.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar