You didn't give up on me

Allt är klart. Eller... i alla fall det stora beslutet.

Församlingen har kallat mig. Jag har tackat ja. Efter sommaren börjar jag mitt nya jobb som musikledare.

Inte i min hemförsamling. Men i min hemstad.

Jag flyttar hem igen.

Hem.

Jag älskar det ordet.

I flera månader har jag sagt att "jag åker hem till ...". När jag åker till platsen jag bor på säger jag att "jag åker tillbaka till ...".

Redan där borde jag ha förstått.

I nästan lika många månader har jag känt att jag åker åt fel håll när jag åker till platsen där jag bor.

Men nu, nu flyttar jag hem.

Allt har landat i mig nu.

Och jag känner en tacksamhet och en förundran. När jag går tillbaka i min blogg och läser hur mitt liv har varit de senaste åren. Hur sjukdomen tog över och försökte ta död på min själ. Hur jag inte orkade med livet.

Till att nu må bra. Till att nu vara helt medicinfri sedan nästan två månader.

Till att nu vara redo att gå in i det som jag tror att Gud vill.

Jag har lite svårt att greppa det. Att på riktigt förstå det.

Att Gud inte gav upp. Han fortsatte tro på mig och Han fortsatte att mana på mig att inte ge upp.




Lord I thank you for another chance
You didn't give up on me