Jag vill också...

I morgon gifter sig en av mina närmsta vänner. Hon - som hör till min utökade familj. Den som jag kan lita på in till döden.

Jag är så otroligt glad för hennes skull.

Men ändå rinner tårarna i kväll. Tyvärr inte av glädje.

Idag när jag var hemma hos en god vän fick jag frågan "hur känns det för dig?"

Jag älskar när mina vänner är raka och jag känner att jag kan vara både rak och ärlig tillbaka. Där - på deras altan kunde jag ge uttryck för den sorg som jag samtidigt känner. Det handlar inte om min vän som ska gifta sig. Det handlar enbart om mig och min situation. Egoistiskt kan det kanske tyckas...

Men för varje bröllop jag går på - så är det ännu ett bröllop jag går på som singel.

Jag vet att jag har sagt att det känns helt ok att vara singel och att mitt liv är bra ändå - och det är det. MEN.

Jag längtar också efter någon. Någon som jag ska välja tapeter tillsammans med. Någon som jag kan laga mat tillsammans med. Någon jag kan sitta på min balkong med, dricka kaffe och prata tills solen går ner. Någon som kan påminna mig om att jag behöver vattna mina blommor.

I morgon är det brudparet som står i centrum. Men även jag. Jag har hand om all musik på vigseln. Alla kommer att se och höra mig. Och jag kommer att tro att de tycker synd om mig som är singel. Att de kommer att undra om det någonsin blir min tur.

De kanske inte alls tänker så. Men jag kommer tro att de gör det.

Jag kommer att känna väldigt många i morgon. I princip alla mina vänner sedan barndomen kommer att vara där. Alla är gifta. Alla har barn. Jag har bett om att inte behöva sitta med dom och jag både tror och hoppas på att jag inte gör det. För jag orkar inte. Jag vill inte bli påmind om det.

Det räcker att hela dagen är en enda stor påminnelse om det. Så låt mig få sitta med några som jag vet att jag är trygg med. Som kan få mig att glömma det för en stund.

Det räcker att jag gråter nu...