När det blir så här...

Ibland blir det bara för mycket. Idag var det nära att det rann över.

Kroppen känns svag. Orkeslös. Skakig och utom kontroll.

Körövningen jag var på fick jag lämna när det var en halvtimme kvar. Kände hur blicken inte kunde fästa. Flackig. Okoncentrerad. Stod och tänkte på annat samtidigt som vi sjöng. Det är aldrig en bra kombination.

Har varit trött, trött, trött idag. I bilen innan övningen satt jag och slumrade till. Det gick inte att hålla sig vaken.

Så fort jag vaknar startar tanken igång. Jag som är mästaren av snooze... Nu ligger jag klarvaken från att klockan ringer första gången.

Nu när jag snart ska sova startar allt igång igen. Hjärtklappningen. Känslan av att jag har glömt något. Att jag gör ett dåligt jobb. Att jag inte räcker till.

Jag vet att jag inte har glömt något. Jag vet att jag inte gör ett dåligt jobb och jag vet att jag räcker till.

Men det är inte alltid helt enkelt att resonera med stressen när den sätter sig så här i kroppen.

Längtar tills i morgon efter jobbet. Då ska jag bara andas. Ta en promenad. Diska. Plocka undan kläderna i sovrummet.

Men framförallt - andas...