Du och jag

Vinden rörde sig runt henne. Fick hennes stora lockar att dansa en oförutsägbar dans framför hennes ansikte. Men det bekom henne inte. Hon bara satt där. Blundade. Lät det hända.

Hon älskade den där sjön. Doften av den. Hur vågorna som lekte fram skvalpade till mot stenarna som hon satt på. Någon enstaka fiskmås ville ha uppmärksamhet men den fick inget gensvar.

Hon drog lite i filten som hon hade runt sig. Kände hur den behöll solens värme lite längre.

Hon kände sig trygg. Lugn. Ingenting kunde störa henne här. Här var allt bra.

Det hade varit stormigt ett tag. Under så många år hade ångesten varit hennes närmaste följeslagare. Som en ovälkommen gäst som vägrar att gå. För varje steg hon tog, var det som att själen krasades sönder under hennes fötter. Bit för bit av hennes inre föll sönder tills hon bara bestod av enstaka spillror.

Hon tog ett djupt andetag. Kände hur livet fyllde hennes lungor.

I hennes inre fortsatte filmen från dåtiden att spela. Hon kände igen varenda scen. Hon mindes hur allt hade känts. Den gången hon fick höra att hon inte skulle vara så kräsen - att det var därför hon var singel. Den gången hon var vaken hela natten för att ångesten klöste sönder hennes själ. Den gången hon passerade gränsen för vad hon egentligen orkade och hur panikångesten fick henne att kippa efter andan.

Hon mindes den där gången när hon kände att hon inte orkade längre. När hon kollade upp det otänkbara. Hon mindes hur rädslan slog till när hon insåg vad hon just hade gjort. Skammen när hon erkände det.

Hon mindes allt. Hon kände allt än en gång.

Men trots allt så letade sig ett leende fram på hennes läppar. Allt som hon just hade återupplevt - det var som att det aldrig hade hänt. Som att det hade skett i ett annat liv. Hon visste att det var hennes egna minnen - ändå kändes allt så främmande.

Hon var på en helt annan plats i livet nu. Alla år av smärta, av ångest, av depressionen - det var något som hade hänt. Det var inget som hände nu. Det värsta var över. Hon hade tagit så många steg och för varje steg hon tog kom hon närmare och närmare sin frihet.

Det var så tydligt. Hon kände sig inte osäker längre. Hon var trygg i den hon var. I hennes roll och plats på jorden. Rollerna var ombytta nu. Nu var det hon som var stark. På ett sätt var det ovant - men ändå så självklart.

Hon tog ytterligare ett andetag och när allt var stilla kunde man ana de orden som viskades från hennes läppar: Det är Du och jag nu Gud. Bara Du och jag.