Plötsligt blev det så tydligt

Du satt där precis framför mig - men ändå såg jag Dig inte.
Du höll Dina händer om mina - men jag kände dom inte.
Du strök Din hand över mitt huvud - men jag märkte det inte.
Du sa om och om igen att Du älskar mig - men jag hörde det inte.

Det enda jag såg var mörker.
Det enda jag kände var den stora ensamheten.
Det enda jag märkte var ångesten som låste mig.
Det enda jag hörde var tomheten som ekade i mig.

Men så i ren desperation sökte min hand efter något,
efter någon att hålla fast i.
Den sökte den trygghet mitt inre längtade efter.

Och jag tog Din hand och jag märkte att något hände.
Plötsligt är det som att jag förstod.

Jag lyfte blicken och jag såg Dig.
Jag höll i Din hand och jag kände din närvaro.
Jag slappnade av och jag märkte Din närhet.
Jag lyssnade och jag hörde Dina kärleksfulla ord.

Och med ens blev det så tydligt.
Du har hela tiden funnits nära mig.
Du har hållit Dina varma armar om mig.
Du har hela tiden viskat i mitt öra hur mycket Du älskar mig.

Det enda jag behöver göra är att vända på handen och känna att Du är där.
Jag behöver bara lyfta blicken och se att Du sitter mittemot.
Jag behöver bara lyssna och får då höra Dina ord.

Du Gud har aldrig lämnat mig.
Du finns där.

Hela tiden - så nära.