En god vän ställde en väldigt bra fråga häromkvällen när vi satt i soffan och pratade lite. Tre gånger i veckan så pendlar jag ungefär 7 mil enkel väg till jobbet och jag har haft funderingar på att flytta närmare. Jag trivs väldigt bra här - jag har vänner, min familj bor här och jag trivs i församlingen. Och nånstans har jag väl känt att jag egentligen inte vill flytta, men jag har varit så inställd på att göra det bara för att det är så långt att pendla.
Men så kom frågan - är det egentligen ett problem för dig att pendla eller är det så att omgivningen gör det till ett problem?
Jag har inte tänkt på det så förut, men när jag funderade lite mer så insåg jag att det inte är det. Jag trivs otroligt bra här och jag har aldrig känt att det varit ett problem att behöva åka en timme med bilen för att komma till jobbet. Visst kan jag tycka att det vore skönt att komma hem tidigare från jobbet, men det stör mig inte.
Och jag tror att det kan vara så här på andra områden också. Ibland kanske det inte är ett problem utan det är omgivningen som tycker att det borde vara det. Eller så kan det vara så att de som finns runt dig har åsikter om ditt liv och de gör saker i ditt liv till ett problem som inte finns där - egentligen.
Bara för att man inte alltid faller in i mallen - är det automatiskt ett problem då?
Så nu sitter jag här och funderar - vad i mitt liv som jag har sett som problem är mina problem och vad är omgivningens förväntningar och åsikter? Naturligtvis kan det vara så att andras åsikter kan bli ett problem, men får det rätt proportioner?
Och om det nu är så att du inser att det egentligen inte är ditt problem - hur hanterar du det? Har du orken att säga att det inte är något problem, eller fortsätter du att bli påverkad av det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar