Gång på gång kommer jag på mig själv med att tycka att jag minsann klarar mig bra alldeles själv. Att jag inte alls behöver nån hjälp av nån utan det går alldeles utmärkt ändå, men vem försöker jag lura? Mig själv? Nån annan? Ärligt så vet jag inte. Eller om det bara är så att jag är så van att tycka att jag klarar mig själv att det bara blir så av gammal vana.
Just nu är det så himla mycket på jobbet och jag orkar knappt med mig själv. Kan väl inte direkt påstå att de senaste dagarna varit de bästa, men ändå så säger jag inte nåt till nån. Eller jo, jag har sagt det till två stycken, men samtidigt som jag säger att jag har en dålig dag så avdramatiserar jag det hela och säger att det går över. Och det vet jag att det gör, men just då, just nu känns det inte så.
Det jag skulle behöva är att Gud andas in sitt liv i mig - det liv som gör att jag orkar lite till. Så nu sitter jag här, trött och sliten och i mitt andetag suckar min själ och ber om hjälp...
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar