Vad svarar man på det?
Finns du på riktigt?
Jag kunde inte svara annat än ja. För jag finns ju. Jag lever, andas och har mina värderingar.
För mig är det inte så mycket mer. Jag är ju bara jag.
Att då få höra att man är allt det som de söker - det känns konstigt. Overkligt.
Men väldigt, väldigt värmande i hjärta och själ.
Att få höra från sina nuvarande kollegor att det är en stor förlust för dem att förlora mig - det känns väldigt, väldigt konstigt. Tänker att "kan verkligen lilla jag betyda så mycket för någon annan?"
Tydligen gör jag det.
Och jag kan inte tacka någon annan än Gud för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar