Det är fascinerande egentligen. Det här hur ens hjärna fungerar.
Hur den klarar av så mycket.
Så det kanske inte är så konstigt att det känns som att det blir lite för mycket ibland?
Mycket tankar, funderingar, känslor, intryck och förhoppningar blandas med rädslor inför framtiden och vad som finns i nuet.
Och trots att jag den senaste tiden känt mig rätt så låg - så finns ändå en grundtrygghet. Den att Gud bär.
Att allt inte är förgäves. Att det finns en mening med det som sker. Med den process som jag befinner mig i.
Tårarna är fortfarande lika nära. Tröttheten känns fortfarande allt som oftast helt bedövande.
Men Gud är ändå nära.
Jag känner mig ändå lugn.
Därför känns det som att jag är på rätt väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar