Mitt inres fokus har förändrats

För var dag som går så inser jag mer och mer hur mycket jag älskar Jesus. Hur tacksam jag är över allt som Han har gjort för mig. Och det märkliga har skett den senaste tiden.

Jag har ju berättat att jag ska byta jobb och att det är en stor förändring för mig, men jag har inte berättat i vilken omfattning det påverkar mig. Jag har de senaste sju åren arbetat som sångpedagog - först på olika musikskolor och nu de senaste åren på en gymnasieskola. Allt har sett jättebra ut. Jag verkar kompetent och jag har fått elevernas förtroende. 

Men inom mig har det pyrt något. Ni vet den där känslan av att det är något som inte stämmer, men man kan inte sätta fingret på vad det är. Den där känslan ökade under hösten och när jullovet kom så hände det saker som jag inte tror var slumpen. 

Jag tittade på filmer, serier på tv och jag mötte människor som sade samma sak - "jag var tvungen att gå. Jag kunde inte stanna kvar i det sammanhanget för det var inte där jag skulle vara. Det är ganska osäkert i människors ögon, men jag visste att jag inte hade något val". 

... de där orden fastnade i mig. Jag började tänka att det kanske var mig det handlade om, men jag vågade inte riktigt formulera det. När jag sedan satt i min soffa kvällen innan jag skulle börja jobba igen så vågade jag säga det som inte stämde - jag ville inte gå tillbaka till jobbet som lärare. Jag orkade inte längre. 

Jag delade detta med ett fåtal nära vänner. Jag ville inte dela det med så många för jag var rädd för reaktioner. Vad folk skulle säga. I tysthet sökte jag annat jobb och fick det. Men det där jobbet i tystnaden gjorde också att jag kände att jag ljög för människor. Mina vänner, min familj och framförallt mina kollegor. Men jag kände att jag inte hade något val. Jag var tvungen att gå. 

Jag har redan börjat på det nya i den mån jag kan jobba. Mitt jobb på gymnasiet är ju kvar terminen ut och det gör att jag är på det nya så mycket jag kan. Det blir långa dagar och mycket att lära, men det är så roligt! Jag vet att jag har tagit rätt beslut, för jag är helt övertygad om att jag hade blivit sjuk igen om jag hade varit kvar. 

Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 

Den lovsång och tacksamhet som finns i mitt inre är helt oslagbar. Nu när jag har släppt sången och musiken som yrke - så flödar istället friheten och Guds Ande på ett helt annat sätt när jag tillber. Den här sången ska jag och två goda vänner sjunga på en gudstjänst i morgon och även om musikstilen inte tilltalar min personliga smak, så älskar jag den ändå. För mitt inre tillber. Och det är det som allt ska handla om...

I could never praise Him enough

for the cross of Calvary

I could never thank Him enough

for salvation full and free

I could never do anything

to deserve such perfect love

Oh for everything He's done

I could never praise Him enough

For many years I've served the Lord

the best that I know how

Giving unto Him my time

and telling of His power

But if I were to spend 

unending hours on my knees

Praising Him for everything

He's ever done for me

A thousand tongues could never tell

just what the Lord has done

As if He hadn't done enough

He sent His only Son

To hang upon a rugged cross 

and bear the load of sin

That explains why I can't express

the love I have for Him

I could never praise Him enough

for the cross of Calvary

I could never thank Him enough

for salvation full and free

I could never do anything

to deserve such perfect love

Oh for everything He's done

I could never praise Him enough