L har flera gånger sagt till mig "du tar död på dig själv när du åker så mycket". Jag har inte hållit med. Istället har jag viftat bort det och menat att det är annat som tar min ork.
Men nu förstår jag. Först nu förstår jag vad han menar och jag kan inte annat än att hålla med. Att sitta i bilen två timmar om dagen och vara koncentrerad - det tär på hela mig. Jag känner mig tröttare för varje dag. Marginalerna minskar och tålamodet tryter. Jag blir stressad av telefonen och vill bara stänga in mig själv i min egna trygga bubbla.
Jag vill vara ifred. Vill inte att någon ska störa. Vill inte att någon ska bry sig. När jag kommer hem vill jag stanna där och varken vill eller orkar åka ut.
Igår kväll gjorde jag det ändå och efteråt kände jag att det var värt det. Träffade L en kvart på en parkering tio minuter från mitt hem. Vi pratade lite strunt och sedan bad vi. Eller ja... han bad. För mig. En bön som gick rakt in i hjärtat. En bön som så nära fick mig att gråta. En bön som fortfarande idag påverkar mig.
Det är något som rör sig inom mig. Något som berör min själ. Det är något som stryker mig över kinden och säger "jag älskar dig".
Jag tror att det är Gud...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar