Jag lägger upp fötterna på fotpallen, lutar mig tillbaka och känner hur lyckan får mina mungipor att rycka. Det är inte bara något påklistrat leende den här gången, utan det är på riktigt. Ända inifrån hjärtat.
För varje dag som går känner jag hur mitt liv faller på plats. Bit för bit klickar det samman och jag kan nu se hur mitt livspussel ska se ut. Bilden framträder mer och mer och jag känner mig trygg. Jag känner mig lugn.
Dörren står vidöppen och jag känner hur förändringens vind blåser in och fyller mig med liv.
1 kommentar:
Jag är också på väg.
I dag var jag i kyrkan.
Delar kanske inte samma tro som du gör, men tror gör jag.
Definitivt.
Jag har något till dig.
Du väljer själv om du ger vidare eller inte.
En stor kram och tack för alla ord som skulle kunna delas med mig.
Känner igen så mycket från den resa jag gjort och gör.
Skicka en kommentar