Jag vet att Du har sagt att Du aldrig lämnar mig och det tror jag på, men ändå... Det är lite tyst just nu och jag känner mig faktiskt ganska ensam.
Jag förstår inte varför jag känner så här, varför jag mår så här. Egentligen har jag det riktigt bra och jag känner att jag inte har rätt att klaga. Men ändå kan jag inte komma ifrån hur jag mår.
Jag trodde verkligen att det skulle bli så bra bara jag fick semester och kunde ta det lugnt. Jag hade fel. Det har istället blivit att jag mår sämre än någonsin och jag förstår inte.
Allt känns så tungt just nu. Meningslösheten och hopplösheten upptar min tanke och skapar ångest. Dess kyla sprider sig i mig och ger mig inget annat än rädsla och trötthet.
Jag önskar att jag kunde se ljusglimtarna i livet. De där stunderna som finns där för att förgylla tillvaron. Men då behöver jag Din hjälp att lyfta blicken.
Vill Du hjälpa mig med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar