"Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig"
"Ty jag är Herren, din Gud, som håller dig vid din högra hand och som säger till dig: Frukta inte, jag hjälper dig"
"Känn ingen oro. Ge inte upp. Min frid ger jag dig"
Så enkelt det låter. Att inte vara orolig. Det jag inte förstår är hur något som låter så enkelt, kan vara så svårt.
Jag försöker verkligen - tro mig, det gör jag. Men så ofta återkommer den välbekanta känslan - oron och den tillhörande ångesten. Den dyker upp, oinbjuden och ovälkommen. Tar över hela min kropp och ockuperar min själ.
Ibland känns det hopplöst. Som att jag aldrig kommer att känna att jag mår bra. Som att ångesten för alltid kommer att vara en del av mig som jag föraktar.
Och om och om igen blir jag påmind om de tre orden:
Känn ingen oro.
Men istället för att känna att jag aldrig lär mig något så väljer jag att tänka på ett annat sätt. Jag väljer att tänka att Gud älskar mig så mycket att Han vill säga de orden till mig - om och om igen.
Precis som jag påminner mina elever om saker tills det har satt sig i ryggmärgen på dem, så påminner Gud mig om Sina löften. Jag har inte fått in i mitt dagliga tänk och jag har inte förstått det än att jag inte behöver vara orolig. Så det är förmodligen därför som jag hör orden om och om igen i mitt inre.
"Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar