Den känslan

Känslan som uppstår när man på den där utekvällen med tjejerna inser att man inte har något gemensamt längre.

Man kan inte vara med i samtalet längre för det är inte relevant i mitt liv. Jag har inget att tillföra.

Istället sitter jag där. Tyst. Iakttar och känner hur sorgen kommer över mig. Den enorma sorgen.

Och jag kan inte göra något annat än att sluta mig.

Jag vill dit igen, eller...

Jag vill åka dit igen.

Till tystnaden. Lugnet.

Där ingen störde. Där inget fanns som ville ha min uppmärksamhet.

Jag vill åka dit igen.

Till platsen där jag upplevde mina värsta, men samtidigt mina bästa stunder.

Längtan finns där. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att åka.

När det är ljust och fint, då känns allt så lätt och självklart. Som att det inte finns några problem alls. Det är då jag inte alls förstår att jag inte gjorde som min plan var.

Men så kommer kvällen. Mörkret.

Jag blir påmind om den totala rädslan. Hur ångesten lamslog hela min varelse och fick mig att så fullständigt bryta ihop. Hur den helt tog över.

Hur den får mig att betvivla mig själv. Får mig att tro att jag inte skulle klara av det. Inte den här gången heller. Varför skulle jag?

Så vad är det jag vill? Är det verkligen dit upp jag vill igen? Eller vill jag bara bort?

Vad är det jag flyr ifrån? Gud? Tryggheten? Mig själv?

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag vissa stunder känner mig starkare än någonsin. För att bara en stund senare helt rasa ihop.

De där ramarna...

Jag har inte haft den bästa natten i natt. 

Somnade väl vid tre-tiden. Halv fem vaknade jag igen. En timme senare gav jag upp. Lämnade sängen, gjorde mig i ordning och satte på kaffe istället. 

Först somnade jag inte för att jag sov för länge på förmiddagen. Antar jag. Plus att jag drack kaffe lite sent. 

Sedan kom ångesten. Den där bedrövliga ångesten som gör att allt känns som problem. 

Börjar noja mig för allt och inget. 

Det händer en del saker i mitt liv. Saker som är helt utanför min kontroll. Det är inget negativ som händer, det handlar helt och hållet om personlig utveckling. Men jag kan inte styra det och det är jobbigt. 

Jag är van vid att ha kontroll. Att veta vad som händer. Känner mig trygg när jag vet vad som förväntas av mig och när jag håller mig inom mina trygga ramar. 

Men nu försöker jag ta mig utanför de där ramarna. För jag vet att det är bra för mig. Jag vet att det är nödvändigt för mig. 

Men det betyder inte att det är enkelt. 

I trygghetslandet

Var inte så försiktig! Våga testa nya saker! Ta dig utanför dina trygga ramar!

Förmodligen har du liksom jag, hört dessa fraser fler gånger än vad du kan räkna. Är inte det smått fascinerande? Hur vissa ämnen och rubriker återkommer med jämna mellanrum. Men hur ofta är det som det verkligen påverkar oss till förändring? Fyller dessa rubriker något syfte?

För mig har det snarare gett motsatt effekt. Jag har blivit irriterad och tyckt att vad är problemet? Om jag vill vara där jag känner mig trygg och där jag vet vad som väntas av mig – varför ska jag känna att jag måste förändra det? Jag trivdes rätt bra i min trygga zon och jag tyckte att livet fungerade riktigt bra. Jag hade tankar på saker som jag någon gång ville göra, men de höll sig kvar där. Tryggt och bekvämt i tanken.

Men vad gör det med en när man är så koncentrerad på att vara i mitten av sitt trygghetscentrum? Är det så att det är minsta möjliga ansträngning som behövs för att vara kvar där eller går den mesta energin åt till att begränsa sig och hålla sig korrekt?

I somras så började jag fundera på om mitt liv såg ut som jag önskade och om jag var där jag ville vara. Jag kom fram till att jag var det på vissa plan, men att jag i min strävan efter trygghet hade begränsat mig själv och inte använt min fulla kapacitet. Och jag tror inte att jag är ensam om att trivas rätt så bra i den där trygga zonen där man vet hur allt fungerar och där man vet vad som förväntas av en. Där det mesta känns bekvämt och välbekant.

Men kanske är det så att man är så mycket mer än vad man hela livet har varit. Det kanske är så att man måste ta sig utanför sina ramar för att se hela sin potential och det kanske behövs att vi vänder på tanken och ibland tar det osäkra före det säkra. För det händer ju inget nytt när man gör saker som alltid får anade konsekvenser.

Vad landade jag själv i då efter sommarens funderingar? Jo, att jag nu till sommaren ska göra en av de där sakerna som jag länge tänkt att jag ska göra. Jag, som alltid sett mig som en stadstjej med en kaffe i handen, ska fjällvandra.

Det var länge sen nu

Det ett tag sedan jag skrev. Förra året för att vara riktigt tydlig.

Vad har hänt sedan sist? Hur mår jag nu?

Jag mår betydligt bättre. Den senaste veckan har jag känt mig lugn. Tillfreds med livet. Jag känner mig lycklig.

Jag märker hur jag genomgår en process i mitt liv. Jag funderar mycket som vanligt, men den här gången är det inte så att det bara snurrar runt. Nu leder det faktiskt till något och jag känner hur jag utvecklas.

Det är alldeles fantastiskt!

Jag hatar cancer

Det finns egentligen inga ord...

Ändå skriver jag.

En ung man i församlingen fick igår besked att hans cancer är tillbaka. Inte långt efter att första behandlingen var avklarad. Allt såg bra ut. Cancern var i och för sig kronisk och det finns i nuläget inget bot. Men de var inte förberedda på att den redan skulle komma tillbaka.

Drygt 40 år. Gift. Tre fina barn. Två som fortfarande går på gymnasiet.

Du som brukar be - gör gärna det. Du som inte brukar be - gör gärna ett undantag och be du också.

...

Jag har mått ganska så bra ett tag. Faktiskt i ett par veckor. Jag har känt mig lugn och som att jag har läget under kontroll.

Men idag kom bakslaget. Ångest. Oro. Ledsen. Svårt att ta för mig saker och känner bara att jag vill vara i fred. Har varit ibland människor hela förmiddagen och hållit ihop. Nu sitter jag själv på kontoret och känner hur jag sjunker.

Jag trodde att allt hade vänt. Jag hade glömt att det kan vända lika fort...

Och det gick hur?

Om det är så att läkaren har ringt idag?

Svar nej...

Vet inte vad jag har att vänta mig. Ok, om man är lite sen, men man bör i alla fall ringa samma dag som man har tid i alla fall. Det är vad jag tycker.

Om jag inte har hört något på torsdag eller fredag så tänker jag ringa och kolla när hon har tänkt att ringa. Om inte annat så behöver jag nytt recept på en av medicinerna.

Så hur har dagen förlöpt då?

Jo, jag har fått i mig mat utan att må alltför märkligt. Duschat, städat och kört ett par maskiner tvätt. I morgon blir det väl att styra upp lite i köket, ta hand om blommorna och registrera lite räkningar.

När man jobbar mycket vill man bara vara ledig. Men när man mitt i det blir ofrivilligt ledig, blir man bara rastlös. Måste ju hålla mig hemma.

Känns mest schysst mot kollegor och vänner att stanna hemma även i morgon. Då har jag hållit mig hemma i 48 timmar efter sista symptom och det är vad de flesta sidor på nätet säger.

Så nu sitter jag här. Med en mage som protesterar lite nu och med en huvudvärk som förhoppningsvis hjälps åt av lite medicin. Ska ta en kopp te om en liten stund och fortsätta kolla på tv.

That's my life right now...

I väntan på ett samtal

Sitter hemma och väntar på att läkaren ska ringa. Hade telefontid 11:30. Nu är klockan 11:54. Går sådär för henne att hålla tiden.

Det är bara tur att jag inte har någon annan tid att passa idag. Skulle jobbat, det är ju arbetsdag - men natten till igår och mer eller mindre hela gårdagen gick åt till att röra sig minsta lilla. Blev magsjuk och så fort jag rörde mig mådde jag illa.

Först framåt kvällen mådde jag bättre - detta också efter att ha sovit två timmar på soffan. Fick behålla mat vid fem-tiden. Sedan dess mår jag bättre, men är i karantän hemma. Stannar hemma även i morgon och har löst det som måste lösas på jobbet.

Så nu kör jag tvätt, disk och ska snart städa. Och duscha. Som jag längtar efter att ta en lång, rejäl dusch. Vill städa av först bara. Men behöver ju vänta på att hon ska ringa innan jag kan göra något.

Så i väntan så sitter jag i soffan och dricker te.

Hur mår jag då? Ja vad ska jag säga. Det är väl något bättre. Vet inte om det beror på medicinen eller om det beror på att jag har kunnat sova. Det är ju i och för sig tack vare medicinen som jag har kunnat sova...

Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne.

Men livet känns lite lättare. Det är inte lika mörka stunder längre. Jag har kommit fram till saker och jag har nya strategier i livet. Både privat och när det gäller jobbet. Så det känns bättre.

Sedan har jag fortfarande svårt att ta tag i saker. Det kan komma stunder när jag bara sitter och vet inte vad jag ska ta mig för. Jag ser saker som behöver göras, men vet inte hur jag ska prioritera.

Så vi får väl se hur samtalet löper. Hon är ju en halvtimme sen nu så det blir intressant att se när hon ringer...

Något bättre - tack och lov!

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Hur har läget förändrats? Inte jättemycket, men lite.

Jag har fortfarande svårt med för mycket intryck och när det blir mycket runt mig. Har svårt att varva ned och märker att jag biter ihop käken alldeles för mycket ofta.

De första veckorna kunde jag inte sova alls på den ordinerade dosen. Knappt på den dubbla. Nu fungerar det dock.

Har mött stor förståelse både från styrelse och kollegor. Kan vila i det och de är måna om mig att jag ska ta det lugnt.

Det känns också som att saker och ting faller på plats och att det inte är lika många bollar i luften längre.

Så känslan att jag har bromsat i tid är kvar. Tillvaron känns något lättare, men ibland har jag mina mörka stunder.

Men lite, lite går det åt rätt håll.

Det här med sömnen...

Jag valde att ta insomningstabletten enligt ordination. Alltså halva styrkan mot vad jag behövde sist. Tänkte att jag ger det en chans. Det kanske har förändrats sedan sist.

Det har det inte.

Visst somnade jag efter ett litet tag. Men jag sov bara i knappt tre timmar. Vaknade och har nu legat vaken i över två timmar. Nu är det för sent att ta ytterligare en tablett, så vad ska jag göra?

Då var det igång igen. Behandling påbörjad igår.

Läkaren ifrågasatte inte särskilt mycket, utan när jag sa att jag kände igen symptomen och att det var lika som tidigare så nickade hon bara.

Fick insomningstabletter - samma som sist, men halva styrkan av någon anledning. Kunde inte somna på den igår utan ökade till den dos jag hade tidigare. Då somnade jag. Kunde sova sex timmar i rad, somnade om och sov två timmar till. Vet inte när det hände senast.

Fick även antidepressiva utskrivna. Där tyckte hon att jag skulle testa en ny mot sist. Vet inte varför. Tyckte jag kunde få samma eftersom det fungerade sist. Men jag ger det en chans. Har ett återbesök om tre veckor.

Jag fick för övrigt ett sms från den som är personalansvarig på jobbet. Den som jag åt lunch med häromdagen. Hon ville ha en ny lunch med mig för att se hur de kan avlasta och hjälpa på bästa sätt.

Det värmde verkligen.

Är oändligt tacksam över att de tar det på allvar och att jag blev bemött med både förståelse och respekt.

Ibland är jag onödigt hård mot mig själv och tror saker som inte är sanna.

Undrar om jag någonsin kommer att landa i det...

Oron var lite obefogad

Jag hade lunch med personalansvarig i styrelsen idag.

Jag märkte hur ångesten och oron satte sig i kroppen och jag var rejält stressad och spänd inför det hela. Var rädd för hur det skulle tas emot. Hur reaktionen skulle bli när jag berättar att jag inte mår bra. Att det är för mycket som tär och tar energi.

Oron var obefogad. Jag mötte enbart förståelse och en vilja att lösa situationen.

I min hjärna är allt så mycket större än vad det är i verkligheten. Jag har bara mött förståelse. Eller i alla fall från de allra flesta.

Eller så här - förståelsen och viljan att hjälpa finns. Det är bara på olika sätt som det framförs...

Dagens status

Jag har haft en rätt så bra helg. Sovit helt ok. Gjort minsta möjliga. Träffat lite folk, men det har gått ok.

Förutom idag när jag var och åt lunch med ett par. Kände hur jag var irriterad och snäste. Helt i onödan. Är livrädd att jag ska skrämma bort mina vänner. Att de ska tröttna på mig och sluta höra av sig.

Ska till läkare på onsdag. Vet inte vad jag har att vänta mig. Vill äta medicin igen. Jag tror att jag behöver det.

Men då de här dagarna då jag mår rätt ok - det är då det känns som att jag överdriver. Som att jag absolut inte behöver hjälp.

Men så kommer insikten slående över mig.

Det är inte alls bra.

Jag mår inte alls bra.

Jag behöver hjälp.

Och jag avskyr att jag behöver det...