tisdag 27 oktober 2015

Sorgen

Jag vet inte alltid hur jag ska förhålla mig till saker. Som just nu. Eller rättare sagt, det som blev tydligt igår.

Vi var ute och åt. Jag och nio andra. De andra utom två är småbarnsmammor eller blivande. Boende i hus med allt vad det innebär. Alla yngre än mig. De har många beröringspunkter som de kan prata om.

Inget av det är relevant för mig.

Jag är inte småbarnsmamma. Jag är inte mamma överhuvudtaget. Jag bor inte i hus. Jag lever inte i någon relation. Och nästa år fyller jag fyrtio.

Hur hände det? Hur gick det till? Att snart halva livet har gått och jag bara är i någon slags väntan. I något slags ingenmansland.

Jag trivs i min lägenhet. Ibland tycker jag det är skönt att vara själv. Men jag avskyr att vara ensam. Avskyr det verkligen.

Jag vet inte om det är någon annalkande ålderskris som jag har. En del säger - åh det är så skönt att bli äldre och inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag vet inte riktigt om jag håller med om det.

Just nu mår jag bara dåligt. Jag ser ingen väg ut ur det. Det är som att jag bara ser det som nu är. Det som är ingenting alls.

Och jag känner mig så fel i de där sammanhangen. Jag har inget att tillföra i det som de pratar om. Men samtidigt vet jag inte vad jag ska prata om. För vad ska man prata om när man är i min ålder om man inte pratar om hus, barn och förhållande? Familjeliv och roliga storys om barnen.

Vad ska man prata om? Jag vet inte. Jag blir bara tyst och innesluten. Känner hur allt låser sig. Hur mitt hjärta krampar ihop och hur sorgen blir alldeles förödande. Den allra största sorg jag har. Den att jag inte är mamma. Den att jag förmodligen aldrig kommer att bli mamma. Att mina föräldrar inte kan få bli morföräldrar. Att mina bröder inte kan bli morbröder. Det är min alldeles egna största sorg.

Och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Allting är så likriktat. Om det är en sorg för dig att inte vara mamma så ska du självklart ta dig själv på allvar i det. Men det finns ju annat också. Man måste inte prata bara om hus, barn och förhållande när man träffar andra. Man kan prata om sina intressen och sin yrkesskicklighet. Hur det är att fotografera. Hur fin en blomma kan vara. Sångens kraft och allt du är intresserad av. Men kanske dina vänner inte delar dina intressen och förmågor för de är ockuperade av att vara föräldrar och få ihop sin tvåsamhet? Se dig om efter andra människor också som delar dina intressen. Du är inte ensam. Det är bara medierna som blåser upp familjelivet så stort. Vi är många många som är i samma ålder som du som inte är föräldrar. Och lever själva.

Kanske blir du förälder en dag om du vill det. Det är i alla fall aldrig aldrig försent att finna en livskamrat. Rätt vad det är står personen där, när du är i ett sammanhang där du trivs och gör sådant du tycker är intressant och roligt. Jag tror det är där man hittar varandra.

Allt gott!

Anonym sa...

Förlåt, såg inte det du skrivit om att du saknar en person som du var riktigt kär i och som du ville dela ditt liv med. Då är det förstås väldigt kämpigt om den människan gått sin väg. Du kanske behöver hjälp av någon att bearbeta det som hände?

Varje människa är speciell. Vi har en egen plats i vårt hjärta för varje person som vi släppt in där. Och den platsen kan ingen annan ersätta. Men en dag kanske saknaden inte gör lika ont längre och vi kan öppna oss mot nya människor, som är fina på sitt unika sätt.

Cece sa...

Ingen fara alls! Ja det är just det. Man är på så olika plan och följer man inte samhällets norm så blir det konstigt i en dels ögon.

Ofta mår jag bra. Många gånger känner jag på riktigt att livet är bra. Men just nu är detta en sorg och jag är mitt uppe i den. Försöker förhålla mig till den och acceptera att det är just en sorg.

Jag vet att jag kommer igenom det. Men det är smärtsamt när man är mitt i.

Tack för dina kloka ord och din omsorg! Det värmer!