Och hur gick det här till?

Jag hade ett långt samtal med en god vän igår. Hon i huvudstaden. Jag var här i den lilla staden. Vi hade bestämt före helgen att vi skulle höras mitt på dagen. Jag var ledig och satt i soffan och tittade på tv.

Samtidigt rann tårarna.

Jaha, tänkte jag. Så det är en gråtdag idag.

Jag skickade ett sms till henne att jag inte orkade. Att jag inte ville höras. Att jag bara grät och jag orkade inte gråta mer.

Hon ville höras ändå. Att det inte gjorde någonting. Att jag inte skulle dra mig undan och stänga vännerna ute. Som jag gör så ofta när det blir för jobbigt.

Jag satte på lite kaffe och lät det gå några minuter innan jag svarade.

Ok då. Vi kan höras.

Inom en minut ringde det på FaceTime.

Vi pratade länge. Om lite diverse. Men mest om mitt läge. Hur jag egentligen mår.

Jag har ljugit för mig själv. Väldigt länge.

Alldeles för länge.

Jag har sagt att jag mår bra idag. Att min utmattning är något som ligger bakom. Att jag lärt mig av historien och att jag lyssnar till mina symtom mycket snabbare. Att jag vilar. Att risken alltid kommer att finnas att jag kan bli sjuk igen, men att jag är mer ärlig mot mig själv.

Igår insåg jag att det inte är sant.

Läget är att jag är på väg in i en utmattning igen. Det är inte så att risken finns - det är snarare ett faktum.

Och om jag inte gör något åt det, om jag inte förändrar någonting - då är det bara en tidsfråga tills jag blir sjukskriven igen.

Jag har svårt att hålla koncentrationen. Jag glömmer. Har svårt att sova.

Jag går med en ständig stresskänsla i kroppen. Jag drar upp axlarna och biter ihop käkarna.

Jag orkar inte med ljud. Blir lättirriterad. Stör mig på människor.

Jag vill bara vara ifred. Orkar inte prata i telefon. Prata med människor.

Jag drar mig undan. Stänger ute människor och lyssnar inte på mina känslor. Vägrar acceptera det faktum att det är så mycket värre än vad jag någonsin trodde skulle hända igen.

Men nu idag börjar det sakta sjunka in. Jag tänker att det kan gå att bromsa.

Att det inte är för sent.

Vi lade upp lite strategier igår.

En annan god vän som jag vågade vara ärlig mot idag dyker in på jobbet i morgon och hjälper mig även där att lägga upp en plan.

Jag är omringad av människor som vill mitt bästa. Som vill att jag ska må bra. Som är rädd om mig.

Jag har bara väldigt svårt att ta det till mig just nu. Har alltid haft.

Och mitt i allt detta finns den enorma sorgen över att jag lever själv. Den går i vågor. Just idag är det efterdyningar från gårdagens storm. Stormen som skapade mer tårar än jag trodde fanns.

Men ändå. Någonstans finns hoppet. Att jag har klarat av det tidigare. Att jag inte är ensam.

Att det inte bara kan gå. Det ska gå.

Det är väl inte så svårt eller?

Det blåste lite kyligt så jag virade filten lite närmare runt mig där jag satt på verandan. De enstaka träden vajade lite försiktigt och små vågor syntes på sjön som låg några hundra meter ifrån mig. Jag satt där i fåtöljen och funderade på om den där rastlösheten som kröp i mig skulle lugna sig.

Jag hade fått möjligheten att åka iväg på retreat några dagar och jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Det jag visste, det var att vi uppmanades att lämna mobiltelefonen hemma. Just det där med mobilen tänkte jag inte så mycket på innan. Det skulle väl inte vara några problem att vara utan den. Eller?

Men det skulle visa sig att det var svårare än jag trodde. För när jag hade reflekterat en stund över de där orden som vi hade läst, då gick handen automatiskt till fickan. Men fickan var tom för mobilen låg ju kvar i bilen.

Och för varje gång som jag kände efter så blev jag mer och mer stressad. Varför? Jo, jag missade ju en massa. Vad hände i världen? Vem har gjort vad på facebook, instagram och twitter? Någon kanske dessutom hade sökt mig via sms eller telefon. Jag kan ju inte vara onårbar. Man måste alltid vara tillgänglig. Uppkopplad.

Hur hamnade vi här? Att vi alltid har mobilen till hands, men något av det sista vi använder den till är att ringa. Det är ju en telefon, men vi använder den mest som en dator.

Enligt en undersökning som gjordes för snart ett år sedan så tittar vi runt 150 gånger på mobilen. Varje dag. Säg att du är vaken 16 timmar på ett dygn. Det innebär att du kollar mobilen ungefär var sjätte minut. Behöver vi verkligen kolla så ofta? Är det verkligen nödvändigt att alltid ha koll?

Jag läste om några goda vänner som när de träffades ute och åt, lade sina mobiler i en hög mitt på bordet. Den som sedan först tog upp sin telefon fick betala notan. Först skrattade jag åt det när jag läste det, men sedan insåg jag att det låg något genialt i detta. De var med sina vänner. Här och nu. Inget annat störde. Man levde i nuet.

Tänk om vi istället för att lägga upp en bild på det goda fikat med vännen, bara vara där på plats istället. Att inte skriva om det fina vädret utan njuta av det på riktigt.

Vem vet, det kanske visar sig vara enklare än du tror!

Reflektioner skrivna av mig i församlingens tidning oktober 2014.