söndag 22 juli 2012

Äntligen hemma

På min dörrmatta står det två ord - äntligen hemma. Precis så känner jag. Jag är äntligen hemma. Trots att jag inte har några möbler här mer än köksbord och stolar. Jag sover på en madrass på golvet. Alla mina kläder är i väskor som ligger på golvet.

Men ändå känns det som att jag har kommit hem.

Jag har i ett par veckor känt av min kvällsångest igen. Jag har inte kunnat komma till ro och jag har inte riktigt vetat varför. Jag vet bara att det har stört mig.

Men i kväll är första natten som jag sover i mitt nya hem och jag har ingen ångest. Jag känner mig bara helt lugn.

Jag är äntligen hemma!

söndag 15 juli 2012

Allt är nytt - ändå som det alltid har varit

Lägenheten är min. I fredags hämtade jag nycklarna och helgen har gått åt till att riva tapeter. Känns som att jag är ett enda stort dammoln... När vi satt på balkongen tidigare idag så kände jag mig så där löjligt lycklig. Som att allt har fallit på plats. 

Men nu i kväll kommer ångesten. Den som sätter sig i kroppen. Där känslan av att hjärtat slår lite för hårt och sitter lite för högt i kroppen. Där känslan är att man mår illa, men ändå hungrig. Där känslan är att man vill stänga in sig, samtidigt som man vill ut och andas. 

Där känslan är att jag skulle tagit en sömntablett för att somna ifrån allt finns. Men jag har inga. Så jag får genomlida det. Det borde gå. Det har i alla fall gjort det förut. 

onsdag 11 juli 2012

All tid i världen

Det är någonting i mitt liv som har förändrats. Markant. Och det blir väldigt tydligt nu när jag är mitt uppe i min flytt.

Jag som tidigare nästan krampaktigt hållit kvar vid saker. Oväsentliga saker som inte har någon betydelse. Som bara åkt med i kartongerna med varje flytt. Den här gången gör de inte det. Jag slänger och rensar ut. Böckerna som jag haft så svårt att skilja mig ifrån - nu är det fyra papperskassar fulla med böcker som ska till second hand.

Papper och annat som jag så ofta tänkt att det kan vara kul att spara - nu slänger jag. Helt osentimentalt och utan ånger. För ett ögonblick skrämmer det mig. Det är som att mina känslor stängts av. Känslokall. Jag kanske har blivit det. På riktigt.

Men rädslan finns där i bara några sekunder. Sedan försvinner det. Det kanske är så att i och med mitt steg att sluta som lärare så har så mycket annat släppt. När jag släppte den kontrollen, när jag vågade ta steget ut i det okända - det var då som jag blev fri. På riktigt.

För så känns det. Som att jag är fri. Känslan är så överväldigande och jag känner ett lugn som jag inte känt tidigare. Jag som alltid vill vara förberedd och ute i god tid - nu känns det som att jag har all tid i världen.

Jag får nyckeln på fredag förmiddag. Halva köket är kvar att packa. Likaså vardagsrummet och sovrummet. Men det känns lugnt.

För jag har ju all tid i världen...

lördag 7 juli 2012

Hm...

Jag vet inte vad det är, men ibland vill jag bara sätta mig ned och gråta. Som bekant kan jag inte det. Tårarna sitter fortfarande kvar i mitt inre och kramar så hårt om hjärtat att jag ibland får svårt att andas.

Och mitt i all frid och lycka över hur saker och ting har fallit på plats så är det som att känslorna är bedövade. Som att det ligger en mörk slöja över mitt inre. Skjuter det mesta på framtiden. Har bara börjat packa ytterst lite, men det är som att jag inte orkar just nu. Jag måste ringa och prata med min bror om när han kan hjälpa till att köra prylarna, men tänker varje dag att "det gör jag i morgon".

Jag vet inte riktigt varför det känns så.