Vänskap

Ibland blir jag så medveten om vänskapens betydelse. Hur den både kan förändras och vara som den alltid har varit.

Det finns de i mitt liv som jag har hittat tillbaka till. De som jag inte haft kontakt med på flera år, men som när man träffas uppdaterar vad som hänt sedan sist och sedan är man tillbaka där man en gång var.

Det finns personer i mitt liv som jag alltid trott ska vara kvar. En vänskap som känns trygg och som sträcker sig långt tillbaka. Men den visade sig inte hålla. Livet har kommit emellan och förändrat förutsättningarna. Den insikten väckte en stor sorg i mig.

Sedan finns det de som kommit till på senare år. De som man inte trodde skulle ha så stor betydelse men som visat sig vara så otroligt värdefulla.

Det finns människor som man förstår redan när man träffas första gången att de här människorna kommer att ha en speciell plats i hjärtat. En vänskap som fördjupas samtidigt som livet förändras. Vänner som visar sig vara ovärdeliga.

Att vara någons vän är en gåva. Man blir på ett sätt inbjuden att dela någons liv. Möta både svårigheter och glädje tillsammans. Det är helt fantastiskt, samtidigt som det kan vara oerhört svårt. Man vet inte om man verkligen vågar visa att det är svårt. Att man har en tung period.

Men man kan inte veta om det håller om man inte vågar. Antingen rinner vänskapen ut i sanden eller så fördjupas den. För mig har det oftast visa sig hålla. Vänskapen har vuxit och den har blivit något som jag värdesätter högt.

Jag hoppas att du också får vara med om det.

Vaken natt

Först kunde jag inte sova för att grannen hade fest. Nu kan jag bara inte somna.

Tycker inte om sådana här nätter...

Det är dags nu!

He's calling wake up child - it's your time to shine. You were born for such a time as this.

Det är någonting med den frasen som berör mig, som talar så starkt till mig.

Det är som att jag blir påmind om min kallelse. Kallelsen att leva mitt liv fullt ut. Att inte förminska mig själv och min betydelse utan förstå att det är dags nu.

Det är som att Gud vill locka fram mig och det som finns i mitt inre. Det som jag själv knappt förstår finns där.

Och jag tror att Han vill säga det även till dig. "Det är dags nu. Det är ok att du tar plats. Det här är stunden som du var född till att vara med om." 

I can hear the footsteps of my King
I can hear His heartbeat beckoning
In my darkness He has set me free
And now I hear the Spirit calling me

He's calling 
Wake up child
It's your time to shine
You were born for such a time as this

I can hear a holy rumbling
I've begun to preach another King
Loosing chains and breaking down the walls
I want to hear the Father when He calls

This is the anthem of our generation
Here we are God, shake our nation
All we need is Your love
You captivate me

I am royalty
I have destiny
I have been set free
I'm gonna shape history

Trött i både kropp och själ

Det har varit en jobbig dag idag. Mina tankar har varit på annat håll och oron över någon nära har tagit alla krafter. Positiva besked nu i kväll gjorde att kroppen slappnade av och själen kom ikapp. 

Jag gick och lade mig redan vid strax efter nio och kommer snart att somna - är helt slut. 

Men jag är glad och tacksam. Mitt i allt så är Gud god.

Alla hjärtans dag

Först när jag vaknade kände jag mig smått anti den här dagen. En dag som har gått från att vara jag-ska-vara-snäll-mot-de-jag-tycker-om till att vara något som handeln tjänar en massa pengar på. En dag som förmodligen dessutom skapar ångest hos många - oavsett man är i ett förhållande eller inte.

Jag lever i ett så kallat ensamhushåll. Jag har ingen som kommer hem med en bukett rosor till mig bara för att det är alla hjärtans dag. Men det betyder inte att jag är ensam. Jag är själv - men långt ifrån ensam.

Jag är välsignad med vänner som jag tycker om och jag vet att de tycker om mig också. Jag behöver ingen kärlek från någon man för att känna mig älskad och sedd. För jag vet att mitt värde inte hänger på det.

Så bra som jag mår just nu - det har jag aldrig gjort. Någonsin. Jag känner mig lugn. Trygg. Lycklig. Jag vet vem jag är och vad jag tror på. Livet just nu - är väldigt gott emot mig.

Jag vet att det kan sticka en del i ögonen när man säger att man är nöjd med livet. Men helt ärligt så bryr jag mig inte om det. Jag är lycklig. Jag mår bra. Jag trivs med livet. Och just nu finns det inget som kan rubba det.

Den anti-känsla som jag hade när jag vaknade försvann i samma ögonblick som jag fick den här bilden av min svägerska. Deras hund fyller år idag - hur kan man fortsätta vara tjurig när man ser hennes lycka?

Säg något snällt

Whitney Houston var fantastisk. Det finns ingen kvinnlig sångerska som vunnit så många priser och haft så många listettor som hon. Hon var överlägsen och jag har sällat mig till så många andra på facebook och gjort en statusuppdatering om henne.

Men det som jag finner rätt tragiskt är att hyllningen kommer nu när hon inte kan uppleva den. Var fanns alla fina ord när hon som mest behövde det? När hon fastnade i drogerna som antagligen tog hennes liv? Var fanns alla då?

Jag skulle önska få höra fina ord om mig nu när jag lever, för det är ju nu jag kan känna glädje över det - inte sen. Då är jag ju död. Jag tror inte att jag är ensam om att tänka så.

Så kan vi inte komma överens om att vi idag talar om för någon hur mycket den personen betyder? Vore inte det en bra grej så här en alldeles vanlig söndag i februari?

Du och jag

Vinden rörde sig runt henne. Fick hennes stora lockar att dansa en oförutsägbar dans framför hennes ansikte. Men det bekom henne inte. Hon bara satt där. Blundade. Lät det hända.

Hon älskade den där sjön. Doften av den. Hur vågorna som lekte fram skvalpade till mot stenarna som hon satt på. Någon enstaka fiskmås ville ha uppmärksamhet men den fick inget gensvar.

Hon drog lite i filten som hon hade runt sig. Kände hur den behöll solens värme lite längre.

Hon kände sig trygg. Lugn. Ingenting kunde störa henne här. Här var allt bra.

Det hade varit stormigt ett tag. Under så många år hade ångesten varit hennes närmaste följeslagare. Som en ovälkommen gäst som vägrar att gå. För varje steg hon tog, var det som att själen krasades sönder under hennes fötter. Bit för bit av hennes inre föll sönder tills hon bara bestod av enstaka spillror.

Hon tog ett djupt andetag. Kände hur livet fyllde hennes lungor.

I hennes inre fortsatte filmen från dåtiden att spela. Hon kände igen varenda scen. Hon mindes hur allt hade känts. Den gången hon fick höra att hon inte skulle vara så kräsen - att det var därför hon var singel. Den gången hon var vaken hela natten för att ångesten klöste sönder hennes själ. Den gången hon passerade gränsen för vad hon egentligen orkade och hur panikångesten fick henne att kippa efter andan.

Hon mindes den där gången när hon kände att hon inte orkade längre. När hon kollade upp det otänkbara. Hon mindes hur rädslan slog till när hon insåg vad hon just hade gjort. Skammen när hon erkände det.

Hon mindes allt. Hon kände allt än en gång.

Men trots allt så letade sig ett leende fram på hennes läppar. Allt som hon just hade återupplevt - det var som att det aldrig hade hänt. Som att det hade skett i ett annat liv. Hon visste att det var hennes egna minnen - ändå kändes allt så främmande.

Hon var på en helt annan plats i livet nu. Alla år av smärta, av ångest, av depressionen - det var något som hade hänt. Det var inget som hände nu. Det värsta var över. Hon hade tagit så många steg och för varje steg hon tog kom hon närmare och närmare sin frihet.

Det var så tydligt. Hon kände sig inte osäker längre. Hon var trygg i den hon var. I hennes roll och plats på jorden. Rollerna var ombytta nu. Nu var det hon som var stark. På ett sätt var det ovant - men ändå så självklart.

Hon tog ytterligare ett andetag och när allt var stilla kunde man ana de orden som viskades från hennes läppar: Det är Du och jag nu Gud. Bara Du och jag. 

Hur tacklar man livet egentligen?

Varje gång jag möter motgångar i mitt liv så tänker jag "jaha, då var det dags igen. Självklart att det ska hända och det är lika bra att lägga sig ned och sova så kanske det försvinner". 

Men om någon nära en drabbas av något jobbigt - hur reagerar man då? Med samma likgiltighet? Nej, jag tror inte det. 

Min första instinkt är "vad kan jag göra för att underlätta? Hur kan jag hjälpa till?". Det är som att jag är beredd att gå igenom eld för att på något vis göra livet lite enklare att möta. Jag vänder ut och in på mig själv helt frivilligt - för jag vill inte att någon som jag älskar ska må dåligt. 

Tänk om man kunde möta sina egna svårigheter på samma sätt. Med samma beslutsamhet. Undrar vad som skulle hända då.