Igår när jag gick från gymmet så föll min blick på bilen som stod bredvid min. Det stod HEL på registreringsskylten. Jag kunde inte låta bli att le, för det är så jag känner mig - hel.
Jag är inte längre trasig. Mina sår blöder inte längre och de gör inte ont. Det finns ärr kvar som skaver lite ibland, men det är inte jobbigt. Jag ser det som en påminnelse om att det inte alltid har varit så här.
För ett år sedan skrev jag det här på bloggen. Jag hade varit sjukskriven i några veckor och mitt mående pendlade i en rasande fart. Ena dagen kände jag mig stark, för att i nästa inte veta hur jag skulle orka andas.
På ett sätt känns det oerhört avlägset. På samma gång känns det så nära. Som att ingen tid har gått. Samtidigt är det som att det aldrig har hänt och det känns lite märkligt.
Idag kan jag känna ett lugn över det som har varit. Det är en del av mitt liv och den jag är och jag skulle faktiskt inte vilja vara utan det. Varför? Jo, för att det har format mig till den jag är idag. Att jag idag kan jobba heltid och ändå känna att jag har ork över - det trodde inte jag för ett år sedan. Min återhämtning har gått oerhört fort och jag vet inte vem eller vad jag ska tacka för det. Mig själv? Ja. Mina vänner? Ja. Gud? Absolut.
Idag är jag stark på riktigt. Jag är tryggare i mig själv och jag vet att mitt värde inte sitter i det jag gör. När det gäller mitt arbete så vet jag idag att jag gör ett bra jobb och jag känner ett lugn i det. Jag är inte längre rädd för vad andra ska tycka och tänka och jag tror inte längre att jag är en bluff. Att andra snart ska komma på att jag inte alls kan det jag hävdar att jag kan.
Idag blir jag inte rädd när de dåliga dagarna kommer, för det gör de. Jag vet att de hör till livet och jag vet att de går över. Och skulle de hålla sig kvar lite längre än vad jag egentligen vill, så är det inte heller så farligt. Det hör till livet och jag lever. Jag lever för att jag vill leva.
Idag är jag hel...
