Lite starkare

Det är märkligt hur fort det kan vända. Förra veckan visste jag inte hur jag skulle orka andas. Idag mår jag rätt bra. Var hos sjukgymnasten på morgonen och hon var jättenöjd över att jag kunde komma ned i djup avslappning redan andra gången jag är där. Det får mig att tro att jag har bromsat i tid. Det kanske innebär att min sjukskrivning inte behöver bli så lång.

Måste förvisso alltid vila ett par timmar på eftermiddagen för att komma ner så pass i varv att jag kan somna i rimlig tid. Men just nu har jag den möjligheten. Nu måste jag inte vara på jobbet när jag behöver vila. Nu kan jag släppa allt och ligga på soffan.

Och det är ok. För jag har insett och accepterat att det är nödvändigt för min läkning. Och nu när jag ser tillbaka några veckor så märker jag att jag är lite starkare. Jag mår lite bättre. Men framförallt så är jag mer sann och ärlig emot mig själv.

Och det tror jag är det viktigaste...

Det var inte meningen

Allt känns så overkligt. Som att det inte är på riktigt. Det jag känner - det är inte mina känslor. Hur jag mår - det är någon annans upplevelser. Hur jag tänker - det är någon annans tankar.

För det här skulle inte hända. Inte mig. Andra kan må och känna så här - men inte jag.

Jag som alltid fått höra att jag är så stark. Stabil. Glad. En som klarar av allt. Jag borde inte må så här. Jag är förmodligen bara känslig och överdriver. Ja, så måste det vara. Jag överanalyserar allt hela tiden. Jag får helt enkelt sluta känna efter så mycket. Det är väl bara till att leva. Eller?

Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Men nu är det så här det är. Jag kan inte blunda för det. Jag kan inte springa ifrån det. Jag kan inte gömma mig för det. Jag måste acceptera det. Jag måste lära mig att hantera det.

Jag måste lära mig att leva igen. På rätt sätt den här gången...

Det känns annorlunda

Jag har så mycket tankar och känslor inom mig. Men jag kan inte sätta ord på dem. De bara finns där och får mig att känna mig annorlunda. Det känns inte fel - bara annorlunda.

Jag önskar att den här känslan kunde stanna för evigt. Att inte rädsla och oro ska få styra mig. Utan att jag istället kan känna mig lugn. Tillfreds med tillvaron och livet.

Men det funkar ju inte så. Det vet jag sedan tidigare. Är rädd att jag inte ska orka det som ligger framöver. Vet att jag inte borde oroa mig i förskott, men jag gör det ändå. Det sägs att det är vanligt när man är sjuk som jag.

Men just nu - just idag - har jag mått rätt så bra. Och det är jag väldigt glad för.

Fixat & donat

Som ni ser har jag bytt layout på bloggen - hoppas ni gillar den. Numera kan man skriva kommentarer i en liten chattbox i sidomenyn till höger och gör gärna det. Alltid roligt att få ett avtryck av er som läser.

För övrigt är jag ruskigt stolt över mig själv som lyckats klura ut det här med html-koder alldeles själv. Mycket stolt!

Kommentarer

Jag är fullt medveten om att man inte kan kommentera just nu. Jag jobbar på det. Vet bara inte hur man gör...

You are

Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You are the forgiver of my sins
Jesus You are yeah
Where can I go
Who can I call
Who's there to catch me when I fall
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

Jesus You are my cornerstone
You are my friend when I'm alone
You're the convictor when I'm wrong
Jesus You are yeah
You're the peace within my storm
You are the shelter from all harm
I love it when You hold me in Your arms
Everything I need You are

Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You are the forgiver of my sins
Jesus You are yeah
Where can I go
Who can I call
Who's there to catch me when I fall
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

When I was sick
You are my healer
Open up your moth and say
Thank You Jesus

When I didn't had a place to stay
You are my shelter
Thank You Jesus

When I found my self in trouble
You are my laywer
Thank You Jesus

When my money ran out
You are my provider
Thank You Jesus

Jesus

Vad är det för speciellt med det namnet egentligen? Ett namn som vilket annat, bestående av fem helt vanliga bokstäver. Men i kombination blir det något mäktigt.

Jesus

Varför är det så svårt att säga det namnet? Jag har ju inga problem med att säga Gud. Gud - hur enkelt som helst. Men Jesus - det tar liksom emot. Det är svårare på något vis. Har du märkt det?

Det kanske är sant det som jag har hört så många gånger. Det är kraft i namnet Jesus. Namnet över alla andra namn. There's something about that name Jesus.

Undrar om det är därför som så många har åsikter om Honom. Namnet som inte lämnar någon oberörd.

Märkligt...

Men även om det ibland är svårt att säga det - namnet Jesus alltså - vill jag ändå göra det. Och det kanske är så att när det är som svårast att säga det - det är då man behöver Honom som mest.

...

Trött, tröttare, Cece

Känner mig helt slut idag. Kroppen värker och lederna knakar. Känns som att jag har ett kugghjul i nacken som flyttar mitt huvud bit för bit. Det spänner och drar i musklerna och jag orkar ingenting. Ligger mest i soffan hela tiden. Rör jag mig så snurrar allt.

Har i alla fall fått i mig mat idag - alltid något. Haft svårt med det de senaste dagarna. Har bara mått illa hela tiden.

Den grop jag föll ned i häromkvällen var djupare och mörkare än någonsin. Blev på allvar riktigt rädd för mig själv och mina tankar. Om jag inte hade fått hjälp av L vet jag inte vad som hade hänt. För de timmarna det höll i sig var vidriga. Önskar ingen att må så.

"Gud. Lämna mig inte. För jag fixar inte det här själv. Verkligheten kommer ikapp för varje minut och jag är så rädd. Så lämna mig inte..."

Jag har slut på ord...

När?

jag sjunker

längre och längre ned

i det bottenlösa

ned i det mörka

det ångestfyllda

det okända

hade glömt

att det kunde vända

så här fort

inom loppet av några minuter

allt vände

när ska det sluta?

när ska jag sluta göra våld på mig själv?

Jag vet inte riktigt längre

Hade en bra dag igår. Kände mig lugnare och tryggare än på länge. Förvissningen om att allt kommer att bli bra fanns och jag trodde verkligen på det. Men den känslan kanske fick mig att göra mer än vad jag egentligen orkade och idag får jag betala priset.

Har en sämre dag än på länge. Hela kroppen värker. Små ljusblixtar syns i ögonvrån. Det susar i huvudet. Jag mår illa och det pirrar i musklerna. Känner mig så sjukt ledsen. Vill bara gråta hela tiden, men tårarna stannar inom mig och skapar ångest istället.

Jag finner mig själv sittandes i soffan. Stirrar rakt framför mig. Lyssnar på tv:n men hör inte vad de säger. Har fullt upp med att andas. Att leva.

Jag kör över mig själv hela tiden. Jag har inte lärt mig vart mina gränser går. Jag märker bara när jag har passerat dem.

Vet inte hur länge jag orkar...

Lördag

Idag är dagen då allt kan förändras...

Tankar är tankar

Ibland blir jag så trött på alla tankar som styr och ställer i mitt inre. Tankar som säger mig hur dålig jag är. Att jag är tråkig. Att jag inte duger. Att jag är tjock. Att jag är jobbig.

Men har ni tänkt på att tankar - det är bara tankar. Bara för att du tänker något om dig själv - det betyder inte att det är sant.

på ett ögonblick

allting kan förändras
känslan kan förändras
jag känner mig lycklig

och jag älskar den känslan...

Jag är redo

Jag står på startblocket och allt är klart. Jag är redo. Mitt livs resa kommer snart att påbörjas. Jag vet att det inte kommer att bli enkelt, att det förmodligen blir några bakslag. Men jag är mer redo än någonsin. Jag känner mig starkare än någonsin. Min tro på mig själv är större än på länge.

Jag tror verkligen att jag kommer att klara av det här. Jag vet att jag kommer att klara av det. Något annat alternativ finns inte.

Däremot vet jag inte hur lång tid det kommer att ta. Att acceptera hur jag mår och sedan gå vidare in i mitt tillfrisknande. Det jag vet är att jag måste låta det ta den tid det tar. Och det kommer jag göra. För jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet...

Ligger här i min säng och tankarna mal inne i mig

Jag vet att jag inte borde vara rädd för min behandling i morgon
Jag vet att det är för mitt eget bästa
Jag vet att min rädsla är väldigt obefogad

Men har du försökt att resonera med ångest någon gång?

Du får mig...

Du får mig att tro

Du får mig att hoppas

Du får mig att ta det där extra steget när jag egentligen inte vågar

När Du är nära - då vet jag att allt blir bra

då vet jag att jag kan andas lugnt

ta några extra andetag och vila

Du gör så att jag känner mig trygg

Du gör så att jag känner mig speciell

Du får mig att känna mig värdefull

Du får mig att vilja måla hela världen med mina ord

Du får mig att sitta stilla alldeles mållös

Du får mig att tro på mig själv

för med Dig är jag allt jag någonsin kan vara

Hoppas på frid

Det är någonting som inte stämmer. En malande oro för befälet i mitt inre. Märker hur hela jag är inställd på fara. Hela tiden i beredskap. Vetskapen om att jag ska påbörja min behandling i morgon gör mig livrädd. Samtidigt vill jag må bättre så det är ju något positivt.

Men allt som innebär en förändring skapar ångest. Jag vet inte hur jobbar. Jag vet inte vad som kommer att "krävas" av mig. Jag vet inte vad som kommer att hända i morgon. Allt det i kombination skapar oro i mig.

Minsta ljud får det att dra i mig. Musklerna är helt slut och jag skakar. Vill inte vara ensam, men klarar inte av något sällskap. Har lust att bara ställa mig upp och skrika och svära och leva om. Få ur mig all ångest. Allt som bara ligger och pyr i mig.

Men jag orkar inte. Orkar inte ens resa mig ur soffan. Istället blundar jag ett par sekunder och ber en bön. Hoppas på lite frid...

Märklig, men ok dag

Har varit en märklig dag. Drömde i natt att jag var tillbaka på jobbet och hade ensamt ansvar för närmare 150 barn på den stora adventskonserten. Precis som det var tänkt att jag skulle ha om jag inte blivit sjukskriven. Vaknade helt sönderstressad och det tog flera minuter innan jag kunde skilja på dröm och verklighet. Men även om jag förstod att det bara varit en dröm så har känslan av att inte räcka till funnits kvar. Känslan av att jag borde försöka lite mer.

Varit enormt trött på ljud idag. Varit med ett par goda vänner hela dagen och när de gick ut på en promenad lade jag mig på soffan och sov istället i en timme. Så skönt att slippa allt. Stänga ute alla ljud. Bara jag och mina andetag.

Men även om det på ett sätt har varit en jobbig dag och inte alls lika bra som igår, så är jag ändå nöjd med tillvaron. Det finns alltid ljusglimtar som man kan fokusera på och det försöker jag göra. Idag har jag skrattat mer än vad jag har gjort på länge. Sedan så ringde sjukgymnasten och jag har fått en tid redan på måndag. Och nästa fredag ska jag träffa kuratorn för första gången. Känns skönt att allt äntligen startar igång - samtidigt är det läskigt. Vet ju inte vad som väntar.

Men jag tänker som så här - det borde ju inte blir sämre i alla fall.

Ganska bra

Stressen är inte nära. Ångesten lyser med sin frånvaro. Spänningarna är inte så farliga och huvudvärken har aldrig dykt upp.

Är jag lat som är sjukskriven? Nej

Har jag överdrivit när jag känt efter hur jag har mått? Absolut inte.

Har allting vänt? Förmodligen inte.

Men jag har en dag när jag har mått ganska bra och det är jag väldigt glad över. Det visar att allt inte är nattsvart hela tiden. Det visar att det kommer att bli bra igen. Det ger mig en tro och en hopp inför framtiden.

I morgon kanske det är jobbigt igen. Men just nu spelar det ingen roll - för idag har det varit ganska bra!

Alltid något

Det är inte alltid man ser det uppenbara

Det är inte alltid man ser hela bilden

Men man kan alltid se något...

Förlåt!

Det känns som att jag bara klagar hela tiden. Det var länge sedan jag skrev något muntert inlägg här - förlåt.

Det är bara det att jag inte mår så himla bra just nu. Jag visste att jag förmodligen skulle må sämre nu de första veckorna av sjukskrivningen, men jag trodde att jag mest skulle känna mig trött. Inte att jag skulle ha så här mycket ångest.

Hoppas ni förlåter mig...

Feelgood

Trött dag

Idag är en trött dag. Kroppen värker och det drar i mig. Minsta ljud får mitt inre att skaka. Märker att jag spänner mig och allt känns dovt. Alla ljud är dämpade - samtidigt stör de mig mer än någonsin.

Ångesten blir värre och värre ju mörkare det blir. Denna vidriga, oförklarliga rädsla skapar tankar bortom allt förnuft. Får mig att känna mig mer och mer otrygg.

Har en ständig känsla av oro i mig. Hela mitt inre går på högvarv och gör mig rastlös.

Handlederna knakar. Fötterna är stela och värker. Inget jag gör hjälper. Känner mig uppgiven och frustrerad på en och samma gång.

Vill ju bara må bra - är det för mycket begärt?

Alldeles alldeles ensam...

Jag är rädd. Kroppen värker och hjärtat gör sitt bästa för att spränga bröstkorgen på mig. Alla tankar växer till orimlighet. Ångestens oförnuft får allt större proportioner och får både kropp och själ att krampa ihop.

Jag skulle behöva en hand som jag kan få sticka in min hand i. Få känna någon annans värme. Få höra någon annans lugna trygga andetag. Kanske skulle det få mig lugnare. Kanske skulle det få min ångest att minska. Men det får jag inte veta. Inte i natt i alla fall.

Har nog aldrig känt mig så ensam som just nu...

Don't cry

Det här är min vän Samuel Ljungblahd som sjunger Don't cry i globen igår. Låten är skriven av en av USA:s största gospelstjärnor Kirk Franklin som också sitter vid keyborden.

Det är nästan så man blir lite stolt över att jag fick sjunga på hans bröllop... Samuels alltså.

Trött

jag längtar så efter frid

att alla tankar

att all förvirring

ska få reda ut sig

mitt inre är som trassligt garn

försöker reda ut det

men fastnar

knut

på knut

kommer en liten bit på vägen

sedan tar det stopp

jag vill inte dö

jag vill orka leva

men

just nu

är det lite mycket

försöker smälta allt

försöker förstå

försöker lära mig

vad orkar jag?

var går min gräns?

vill vakna i morgon

utvilad

glad

lugn

vill att allt förändras

helst på ett ögonblick

men det funkar ju inte så

försöker tänka

jag lär mig nog något av det här

jag hoppas det i alla fall

för annars vet jag inte

om det är värt det...

Well...

Happy birthday to me!

Svårt att förstå

Jag kan inte förstå. Tankarna mal ständigt i min hjärna. Kan inte komma till ro. Kan inte slappna av. Vet inte om jag har gjort för mycket idag.

Det är en hårfin gräns mellan att göra det man orkar och att göra för mycket. Jag har inte lärt mig än. Jag tänker att det inte är så farligt och kör på i samma tempo som innan - bara att jag inte jobbar. Inte så smart - jag vet. Men jag vet inte var min gräns går. Jag märker bara att jag passerar den mest hela tiden.

Fick mitt sjukintyg idag. "Patienten har försämrats i sin depression trots medicinering. Har kognitiva problem och har utvecklat en stressreaktion". Är det verkligen jag? Är jag så dålig? Har svårt att tro det. Har framförallt svårt att acceptera det.

Men det jag läser är ju sant. Det är ju så jag mår. Det låter bara så allvarligt. Fast det kanske är det - allvarligt alltså. Jag har bara inte förstått det själv...

Inte ensam

Jag tvekade. Jag visste inte om jag skulle ta ett steg framåt eller om jag skulle stanna kvar där jag var.

Att gå framåt innebar ovisshet. Jag visste inte vad som väntade. Hur det såg ut. Hur det skulle kännas.

Det var inget alternativ att gå bakåt - även om jag egentligen ville göra det. Där visste jag i alla fall vad som väntade för jag hade varit där förut.

Att stå still var det mest lockande alternativet. Jag visste vad jag hade. Samtidigt fanns rädslan där. Rädslan att fastna. Att sluta utvecklas. Att bli mossig.

Jag kände hur vinden tog tag i mig. Rufsade om mitt hår och det fick mig att kippa efter andan. Någonstans långt borta hörde jag hur något rullade längs med gatan - fick fart av vinden och dess framfart.

Plötsligt när jag står där i mörkret känner jag hur en hand läggs på min rygg. Jag vänder mig om för att se vem som stört mig i min ensamhet, men det är ingen där. Märkligt. Jag kände det så tydligt. En hand som strök mig över ryggen och jag märkte att min osäkerhet minskade. Jag kände hur jag fylldes av förtröstan och tillit. En tro på framtiden.

För även om jag inte vet vad som ligger framför mig - så vet jag en sak. Jag är inte ensam...

Dag ett...

Sjukskriven.

Jag har blivit sjukskriven. Det känns märkligt att säga. Igår när jag skulle sova så snurrade ordet runt i min hjärna. Och varje gång det kom fram till medvetande så fyllde rädslan min kropp. Skapade ångest och kyla.

Idag har jag inte känt samma rädsla - mer bara att det känns väldigt konstigt. På ett sätt känns det som att jag har haft en ledig dag - bara att jag har varit rätt trött och jag har faktiskt suttit eller legat på soffan precis hela dagen. Funderade ett tag på om jag skulle orka mig ut på en promenad men jag slog undan tanken.

Chattade med en kollega förut och han sa att jag var saknad på jobbet. Det värmde att höra det. Men efteråt var jag helt slut. Blev väldigt tydligt att jag inte har så mycket marginaler längre.

Pratade med äldsta brorsan förut på telefon. Han är bra han. Han var orolig för mig och tyckte det var bra att jag nu skulle få hjälp. Även min andra bror är orolig för mig. Jag tycker inte de behöver vara det.

Idag har tankarna kommit att jag bara överdriver - att jag bara är lat. Samtidigt vet jag att det inte är så. Men tankarna finns där i alla fall. Gnagandes på mitt inre.

I morgon ska jag in till stan och dricka kaffe med ett par goda vänner. Jag hoppas bara att jag orkar. Får mjölksyra bara av att skriva...

Och nu då?

Allting är som det alltid har varit - men ändå har allting förändrats. Sakta men säkert sjunker det in och jag börjar förstå mer och mer.

Min oro idag var egentligen helt obefogad. Jag mötte enbart förståelse och önskan om att jag ska må bra. Men jag har hört att oro och rädsla hör till min sjukdom. För det är vad jag har - en sjukdom.

Jag har en utmattning. Nu står det på papper till och med. Och nu är jag sjukskriven för det. Borde nog ha blivit det för länge sedan men jag är lite för envis för att acceptera det. Men nu har det tagit slut. Jag har passerat min gräns och nu har jag en diagnos - depression som patienten har försämrats i och har utvecklat en stark stressreaktion.

Så vad händer nu?

I morgon

Jag önskar att jag kunde skriva av mig alla tankar som cirkulerar i mig. Det brukar inte vara ett problem - men ikväll känner jag mig bara tom. Orden vill inte formuleras i meningar. De stannar kvar i mig - studsar runt och får mitt huvud att värka.

Jag önskar att jag kunde få ur mig alla känslor som finns i mig. Att jag kunde få ner dem i ord. Men jag kan inte förstå vad det är jag känner. Jag känner inte igen dem.

Försöker göra saker hela tiden. Allt för att inte ge mina tankar det spelrum som de vill ha. Kampen är hård och jag slår mig blodig när jag desperat försöker vinna. Men det känns orättvist. Det känns som att jag är i underläge. Att jag inte har någon chans. Vill bara lägga mig ned och ge upp.

På ett sätt känns det som att allt har förändrats. Det känns nytt på något vis. Samtidigt känns det som att jag alltid har mått så här. Som att jag känner igen allt.

Men i morgon kommer allt ha förändrats...

Förlåt...

Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Inga små skiftningar utan jag flyger som en liten vante mellan de två dikena. Rufsig i håret och alldeles yr och omtumlad försöker jag komma på fötter och jag stapplar fram. Bara för att i nästa ögonblick åka omkull igen. Hela mitt jag spänner sig för att återfå och behålla balansen. Jag biter ihop käkarna och värken sprider sig bak i nacken.

I mina desperata försök att få kontroll över mitt liv glömmer jag bort att äta. När jag gör det som jag behöver allra mest - vilar, då får jag ångest. Paniken kryper sakta men säkert närmare när tystnaden sprider sig. Om jag inte har något att göra så får tankarna fritt spelrum och ångesten gör entré.

Rädslan över att inte bli sjukskriven på tisdag skapar skräck och ren och skär panik. Det sköljer över mig i vågor och får blodet att frysa till is. Känner mig smått dramatisk. Tänker att M kanske har rätt ändå. Att sjukskrivning kanske inte är det rätta för mig. Att jag inte ska prata med folk om hur jag mår utan hålla det för mig själv. Tänker att jag överdriver. Att jag inte mår dåligt - jag är bara lat som inte vill jobba.

Samtidigt vet jag att jag inte mår bra. Jag vet att sjukskrivning är det enda rätta för mig just nu. Jag vet att jag behöver prata och vara öppen mot folk om hur jag mår. Det är mitt sätt att hantera mitt liv och mitt mående. Jag skäms inte för hur jag mår och jag har bara mött förståelse när jag har berättat. Jag vet att jag inte överdriver. Jag mår dåligt och jag är inte lat.

Men ändå finns osäkerheten där. Gnager sig längre och längre in i min själ. Får mig att tveka. Får mig att tvivla på mig själv och hur jag känner.

Nu vet jag att jag snart måste stänga ner här och sova och genast biter jag ihop käken mer och ångesten kommer krypande. Vet inte vad det är jag är så rädd för. Tystnaden? Mörkret? Jag vet inte...

Ställer datorn bredvid sängen och startar igång en serie. Då somnar jag inte till tystnad. Brukar gå lättare då. Ger inte tankarna det utrymme som de vill ha. Trycker undan det jag känner i ett desperat försök att få frid. Går väl sådär. Det blir ju inte bättre - jag skjuter bara på problemet.

Men just nu - innan jag vet vad som ska hända så gör jag så. Jag kan inte hantera det på något annat sätt just nu. Jag orkar inte det. Kan du förstå det? Kan du förlåta mig för det?