Vargtimmen

Tick tack tick tack

Jag vill inte vara vaken nu. Inte under de här timmarna, för det är sant som de säger. Det är nu flest människor dör. Det är nu mardrömmarna äntrar sin scen i en färgsprakande föreställning. Det är nu ångesten är som starkast.

Jag hör hur klockan i köket obarmhärtigt för mig närmare och närmare, trots att jag inte vill. Istället känner jag hur hjärtslagen ekar i mitt inre. Blodet rusar igenom min kropp och jag hör dess susande framfart.

Det finns ingen återvändo. Det händer oavsett jag vill eller inte. Jag kan bara vänta ut det.

Lite grusigt

Jag har grus i ögonen. Det spelar ingen roll hur mycket jag än blinkar - det finns ändå kvar. Jag blundar och lägger ned huvudet på kudden - både känner och hör hur hjärtat slår hårdare och hårdare för varje slag. Det vägrar ge mig lugn, ro.

Jag tar ett djupt andetag och märker hur hela kroppen är spänd, redo för att fly. Det värker i ryggen, i nacken. Bröstkorgen drar ihop sig.

Ville inte att det skulle vara så här. Inte nu. Inte ikväll. Önskade så innerligt att hela dagen skulle få vara bra. Men det går åt rätt håll i alla fall.

Även om jag har ångest nu, så går det åt rätt håll. Jag har kommit alldeles för långt för att ge upp nu, det är inget alternativ. Istället släcker jag lampan, ber en bön om frid och lägger mig ned och inväntar sömnen.

Utan gräns

trött
men ändå full av liv

ensam
fast ändå inte

rädd
men ändå lugn

saknar
men ändå tillfreds

motsatser
men ändå så nära varandra

inser att jag är älskad
älskad utan gräns

förstår att det är Du som ger mig kärlek
Du ger mig frid
Du ger mig så mycket

mycket mer än vad jag någonsin kan förstå

Kan inte leva...

Gud - hur ska jag kunna hitta orden som beskriver det jag känner? Det känns så fattigt när jag försöker förklara hur det känns men ändå så gör jag det.

Jag hör hur regnet faller utanför mitt fönster och jag inser att det påminner mig om Din kärlek till mig. När jag andas är det som att Du andas liv i mig. Och hur skulle jag klara av mitt liv om jag inte hade Dig?

Du är den trygghet som jag bygger mitt liv på. Mitt i all min ångest, mitt i allt mörker är Du nära. Du överger inte mig - allra minst då, istället håller Du mig närmare Ditt hjärta. Så nära att jag känner Dina hjärtslag och jag inser att jag inte kan leva en enda dag utan Dig.

Frustrerad

Vet inte vad jag ska skriva. Orden fattas mig. Är som att allt snurrar i samma hjulspår hela tiden. Känner mig tråkig. Utanför.

Mår på ett sätt bättre, men på kvällarna sjunker jag. Frustrerad. Vill att allt ska bli bättre - nu. Har inget tålamod alls. Orkar inte längre. Ser inte det som blivit bättre.

Sover om nätterna nu - alltid något. Men jag kan inte glädja mig åt det. Moget.

Det värker i kroppen på mig. Vet inte om det är medicinerna eller om det är något annat som är fel. Oroar mig för det. Måste ta upp det med läkaren nästa gång.

Sitter mitt ibland vänner - ändå känner jag mig ensam. Vill härifrån, vill hem, vill bort.

Aldrig ensam

Gud, du har alltid försvarat mig och gett mig rätt. Du har alltid tagit hand om mig i mina svårigheter. Hör mig nu än en gång, när jag ropar till dig! Var barmhärtig mot mig och hör min bön!

Lita på Herren, och bär fram de offer som han tycker om. Många säger att det aldrig ska bli bättre för oss. Bevisa att de har fel, Herre, genom att låta ditt ansiktes ljus lysa över oss!

När jag lägger mig somnar jag lugnt, även om jag är ensam, för du, Herre, beskyddar mig.

Praise you in the storm

I was sure by now
That You would have reached down
And wiped our tears away
Stepped in and saved the day
But once again, I say "Amen", and it's still raining

As the thunder rolls
I barely hear Your whisper through the rain
"I'm with you"
And as Your mercy falls
I raise my hands and praise the God who gives
And takes away

I'll praise You in the storm
And I will lift my hands
For You are who You are
No matter where I am
Every tear I've cried
You hold in Your hand
You never left my side
And though my heart is torn
I will praise You in this storm

I remember when
I stumbled in the wind
You heard my cry
You raised me up again
My strength is almost gone
How can I carry on
If I can't find You

As the thunder rolls
I barely hear You whisper through the rain
"I'm with you"
And as Your mercy falls
I raise my hands and praise the God who gives
And takes away

I lift my eyes unto the hills
Where does my help come from?
My help comes from the Lord
The Maker of Heaven and Earth

Blicka framåt

Låt inte det förflutna påverka din framtid.

Det låter lätt - visst gör det? Men ändå är det så svårt. Du kan tycka att du har rätt att må och tycka som du gör. Att andra har orsakat dig skador och gett dig erfarenheter du inte vill ha. Du kanske säger att det inte är ditt fel och det är möjligt att du har rätt.

Ibland kan man inte välja vad man går igenom - men du kan välja hur du hanterar det. Antingen fastnar du i tanken på allt som har hänt och du ältar det om och om igen. Det kallas att bli bitter...

Eller så väljer du att se på det som har hänt som en lärdom och går vidare. Du kanske till och med behöver hjälp med det, men det är värt det.

Ge inte det förflutna en massa energi och låt det inte hålla dig fast i sitt vidriga grepp. Låt istället dina ögon blicka framåt - för det är där ditt liv finns...

Jag väntar

Förstår inte varför jag känner mig så ledsen och trött. Känslan i mig är att jag bara vill hem, men ju närmare hemmet jag kommer desto mer stressad blir jag. Det borde inte vara så. Jag vill inte att det ska vara så.

Jag önskar att jag kunde få somna in utan tabletter och sova gott utan drömmar. Vakna utvilad och känna att det har vänt. Att jag känner glädje igen.

Det känns som att det enda jag gör är att vänta, vänta och vänta lite till. Jag lever i en enda lång väntan på att mitt liv ska vända och att jag ska känna att jag mår bra igen. Att jag när jag ser en solnedgång, ska känna frid och lycka.

Men det är som att jag bara väntar...

Lever på hoppet

Jag lever på hoppet om att allt en dag ska bli bra

Att jag ska få leva utan ångest

Utan meningslöshet

Utan hopplöshet

Mörkret har sedan länge sänkt sig

Jag är ibland vänner

Men ändå ensam

Tomheten som finns i mig

Orsakad av ångesten

Ekar i mig

Mitt inre ropar efter något

Efter någon

Efter Gud...

Ångestnatt

Ångesten äter upp mig. Inifrån och ut. Känner mig som ett ihåligt skal, som ett krackelerat glas som går sönder vid minsta beröring.

Hjärtat slår hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Den välbekanta blodsmaken i munnen är tillbaka. Det kryper i mig och jag kippar efter andan. Jag drunkar i min egen ångest, min egen rädsla.

Hör hur de andra småpratar i rummet bredvid. Har aldrig känt mig så ensam som nu. Får panik av allt. Vill ut men vet att det inte blir bättre. Ligger kvar och uthärdar känslan, hoppas på att somna ifrån allt snart.

Hatar när ångesten stjäl min sömn...

För vems skull?

För vem gör jag det egentligen? Är det för min egen skull, ett sätt att bearbeta och få struktur på det som har hänt eller är det för er andra?

Ena delen av mig vill göra det här för jag vet att det finns de som behöver höra att det finns en utväg, att man inte är ensam om att må som man gör.

Den andra delen av mig är livrädd. Tänk om du får veta vad jag gör, vad jag skriver. Du skulle bli förkrossad, tro att allt är ditt fel. Du skulle inte förstå att det inte handlar om dig. Allt handlar om mig.

Du hindrar mig och jag avskyr det...

Tårar från himlen

Det började sakta, alldeles stilla. En efter en föll de, tårarna. Innan jag kunde se dem hörde jag hur de landade på fönstret och ritade ett ändlöst vackert mönster.

Jag öppnade dörren och hamnade på första parkett. Gud hade startat sin föreställning. Jag visste att allt var förändrat och att det inte fanns något alternativ. Steget var taget och det enda jag kunde göra var att lita på att det bar.

Jag lyfte upp blicken, kände hur allt yrde och fuktade ned mitt osminkade ansikte. Himlen hade öppnat sig och regnet öste ned.

Jag älskade känslan. Som om Gud grät alla mina instängda tårar. Jag kunde bara stå där och känna mig omsluten...

Vad jag än gör...

Vad jag än gör vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig...

I mellanrummet

Från första början så förstod jag ingenting. Det var bara hårt, kantigt och det skavde. Du sa 'det kommer bli tydligare så småningom när du ser hela bilden'. Jag bara fnös åt dig. Suckade. Försökte se det från ett annat perspektiv och tyckte att jag lyckades ganska bra.

Men det gjorde fortfarande ont. Det var inga pusselbitar som lades på plats - det var hårda, kalla stenar som föll på varandra.

Och det gjorde så ont. Under så lång tid gjorde det bara ont. Någon gång ibland kändes det bra, det var lugnare men det var bara tillfälligt. Det var som att jag bara fick en kort stund att återhämta mig på så att jag skulle klara av nästa stöt.

Men utan att jag märkte det så förändrades det. Det gick längre och längre mellan gångerna av smärta. De kommer tillbaka - men inte lika ofta. Istället har jag fler tillfällen av frid.

Och jag vet inte hur det gick till men nu ser jag hela bilden - eller i alla fall mer av den. Jag ser att mellan stenarna som föll på plats i mitt inre har det bildats mossa. Kanterna är inte lika hårda längre och jag ser att bilden är vackrare än jag trott.

Jag förstår det inte - men ur min smärta har det kommit liv.

Tänk om

Tänk att livet kan vara så enkelt och samtidigt så svårt. Sitter här omgiven av en familjs kärlek - jag tillhör dom, fast ändå inte. Lever och andas samma luft. Ser samma sol fast från olika synvinklar. Hör samma konversationer fast andra betoningar.

Jag vet inte hur jag ska hantera lugnet, omsorgen. De vet inget, men ändå känns det som att de förstår. Mina barriärer och murar bryts sakta men säkert ned. Jag sluter mig inom mig och tystnar för jag vet inte hur jag ska hantera det som händer.

Samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad det är. Vet bara att det är något som sker. Nästan som att min blotta närvaro här gör mig mera hel.

Blir nästan rädd. Inte van vid att känna mig så här lugn. Samtidigt finns rastlösheten. Mitt inre förbereder sig på att stormen ska komma, för det brukar den alltid göra. Men tänk om den inte gör det den här gången? Tänk om kaoset i mitt inre har varit här för sista gången...

Tänk om...

Alltid nära

Det jag ser är så vackert - som inget jag har sett förut. Himlen har den finaste nyans av blått och det är som att Gud själv har skrivit med sitt finger i molnskyar.

Jag fylls av en frid, en visshet jag inte känt förut. Jag andas in och känner hur orken kommer tillbaka. Vet att jag har min styrka i Dig och ingen annan. Att Du är med mig oavsett vad som händer.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än springer mig trött - Du är alltid med mig. Du är alltid nära, för Du bor i mig och där jag är - där är också Du.

Herre Du känner mig
Om jag står eller sitter vet Du det
Fast Du är långt borta vet Du vad jag tänker
Om jag går eller ligger ser Du det
Du är förtrogen med allt jag gör

Innan ordet är på min tunga
Vet Du allt jag vill säga
Du omger mig på alla sidor
Jag är helt i Din hand
Den kunskapen är för djup för mig
Den övergår mitt förstånd

Var skulle jag komma undan Din närhet?
Vart skulle jag fly för Din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns Du där
Lägger jag mig i dödsriket, är Du också där
Gick jag till vila ytterst i havet
Skulle Du nå mig även där

Om jag säger: Mörker må täcka mig
Ljuset omkring mig bli natt
Så är inte mörkret mörkt för Dig
Natten är ljus som dagen
Själva mörkret är ljus

Du såg mig innan jag föddes
I Din bok var de redan skrivna
De dagar som hade formats
Innan någon av dem hade grytt
Når jag till slutet är jag ännu hos Dig

Tänk vilken trygghet... Jag är aldrig ensam. Du finns alltid nära och håller mig så nära Ditt hjärta. Du älskar mig som ingen annan någonsin har älskat mig och jag hittar inte orden som beskriver det jag känner.

Jag kan bara säga - TACK!

Landet ingenstans

Hon blundade och tog ett djupt andetag. Långt borta hörde hon sorlet men för en sekund var det bara hon själv som existerade. Inget annat. Bara hon.

Hon andades ut, öppnade ögonen och tog på sig det bländande leendet än en gång. Hon var stjärnan, den som alla väntat på. Ridån gick upp och det strålade om henne när hon tog emot publikens jubel. Allt ljus var på henne och när hon såg sig omkring kunde hon bara ana konturerna av dem som hyllade henne.

Ljudlöst sa hon sitt 'tack' samtidigt som ridån föll för sista gången. Hon satte sig ned på estraden och hörde hur publiken lämnade salen. Sorlet dog ut och ersattes av tystnad. Hon mindes hur hon en gång hade älskat just denna tystnad. Precis efter föreställningen - tystnaden som hjälpte henne att smälta det som hade varit.

Nu hade allt blivit vardag. Nyhetens behag var borta. Känslan av lycka var borta. Upplevelsen av att ha varit med om något nytt var borta.

Någonstans längs vägen hade det kommit krypandes. Den molande oron. Det kröp i kroppen på henne, pressade hjärtat högre och högre upp. Till slut kändes det som att hjärtat satt i munnen på henne. Det slog hårdare, som i ett desperat försök att ha kvar sin plats.

Hon reste sig upp, försökte tänka på annat samtidigt som hon gick sin väg emot logen. Av med kostymen. Bort med sminket och ut genom dörren till den vanliga världen.

Hon drar jackan närmare och kurar ihop sig i ett försök att skydda sig från regnet som faller. En snabb promenad och hon försvinner snart bort. Ingen ser henne. Ingen förstår att det är hon. Hon är bara en i mängden i landet ingenstans.

I Din hand

I Din hand Gud är jag buren
I Din famn har jag min ro

Innesluten i Din kärlek får jag tryggt och stilla bo
Du omsluter mig på alla sidor och Du leder mig varsamt fram

I Din hand Gud är jag buren
I Din famn har jag min ro